Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 september 1852, sida 2

tillbaka på en rymd af fyra eller fem fots långd, med halft tillslutna öson, för att kunna bättre blicka fram, och väntade på ett gynnande tillfälle att utföra sitt förslag. Men tiden sick fort och han måste skynda sig. Med en nåstan seberaktig rörelse utstråckte han den högra handen efter den grekiska generalens glas, och den venstra efter Carmagnolas och ombytte dem med en taskspelares fördighet. — Såg ni? sade Perusini lisligt till sin medbroder. — Ja, fullkomligt vål, svarade Mariello. Musikens toner bortdogo småningom i sjerran, gondolen gled hastigt fram på vattnet. Stundom bar vinden ånnu ett svagt echo af sången och vivatropen till Pisanis palats. — Nå, vi skola vål återtaga våra platser vid bordet? sade fursten. — Det blir vål inte annat råd, sade Lascaris leende, vi hafva ju inte slutat supsen å ånnu. Och om vi också slutat, böra vi inte tömma våra glas till den berömda grefve Carmagnolas åra? Jag tillstår att om något förtretar mig, så år det att sångarne i gondolen i förekommit oss häri. Man skulle kunna såga, att de ville påminna oss om vår pligt. — Till bords! till bords! ropade man från alla sidor. — Er, grefve Carmagnola, sade furst Pi