Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 september 1852, sida 2

hög grad befordrad, och brefpostens sortskaffning betydligt lättad genom fortskaffningsmedlens hastighet och billighet. Sedan han sålunda utvecklat sin theori, kåmpade Gray på det ihårdigaste för dess praktiska användning. Han besökle Brässel, och då han hörde att det hår var fråga om att anlågga en kanal sökte han att bevisa en jernbanas söretråden. Från Brässel begaf han sig till Manchester och förelade sin plan för denna stads penningemagnater; men dessa mån, som tillbragt hela sitt lif bland machinbyggeriets underverk och hade att tacka ångkraften för sina rikdomar, förstodo icke att skatta den. De afhörde honom nådigt, men affårdade honom med ett medlidsamt smålöje som en oförbätterlig visionår. Han ingaf till lord Sidmouth en memoire, hvari han anförde grunden för sin plan, som han trodde skulle våcka sympathi hos en statsman. Det dubbla eller tredubbla beloppet af de afgifter, som den tiden uppburos af hästar och vagnar, skulle, sade han, kunna inbringas genom transporten af vagnarna och deras innehåll på en -allmån jernbana, undet det omkostnaderna för de enskilta skulle blifva betydligt minskade. Sedermera vånde han sig till regeringen, åkerbrukskollegiet, lordmayorn och komunalstyrelsen i London med bön om bistånd, och år 1827 inlemnade hr Hume på hans vågnar en petition till underhuset. Det enda resultat affdessa och otaliga andra anstrångningar var att många ansågo honom för en bedragare, och andra mera vålvilligt sinnade för en dåre. Men Thomas Gray håll ut; hans själ var uppfylld af de stora och välgörande föråndringar som hans plan skulle åstadkomma. Han talade om ofantliga rikedomar, som skulle förvårfvas, om postvagnar som skulle komma ur bruk, om ett stort, allmånt jernbansystem — och han blef utskrattad men förlorade icke modet. Han fortfor att tala, att skrifva förestållningar och uppfylla tidningar och tidskrifter, och såkert var många som önskade att jernbanor måtte blifva anlagda, om icke för annat för att blifva befriade från detta besvårliga påhång. Några få år försingo, och den tanke, som man ansett för foster af en rubbad hjerna, blef till en verklighet af vigt och vårde, men Thomas Gray fann sin lön blott inom sig sjelf. Vid åtankan på hans outtröttliga och ihållande stråfvanden och de oskattbara fördelar, som de beredt samhållet, gjordes sedermera ett försök att åstadkomma åt honom ett pekuniårt bevis på nationens tacksamhet; men försöket misslyckades. Få mån hafva i nyare tider mera verkat och erhållit. mindre ersättning derföre, i tack, eller lån, ån Thomas Gray. Han dog i den djupaste fattigdom.