Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 september 1852, sida 1

Hertigen af Wellington är död! (Slut fr. n:o 219). Lätom oss betrakta hertigens af Wellington civila bana. Det var hans åra att vara lika stor vid rådsbordet som i striden. Redan genom sina första handlingar i Indien, gaf han prof på sin utomordentliga förmåga som administratör. Beviset derpå synes i hans depescher, hvilka voro verkliga mönster. Man återfinner deri en Cesars snille. Tjugo års eröfringar hade lyftat honom till lyckans höjd; ansedd tillochmed af sina fiender för en stor general och belönad med sin konungs och sina landsmåns blinda dyrkan, med en furstlig rang, med titlar, hvilkas uppråknande skulle trötta låsaren, med hertigsoch furstetitlar af Europas konungar, med egendomar i England, Belgien, Spanien, Portugal och annorstådes, kunde han icke begifva sig ut, utan att följas af en enthousiastisk hop, och det ringaste ord han yttrade om europeiska politiken mottogs som ett orakel af hans samtida statsmån. Nu intrådde han i en ny phase af sin bana. Medlem af Öfverhuset, tog han såsom tory en vigtig del i denna tids politiska strid. Blåndverket af hans personliga popularitet fördunklades af hans politiska tros impopularitet. Hans lysande anseende fördunklades af det hat man egnade åt hans politiska vånner. Tories voro vid den tiden ett despotiskt, bigott och intolerant slågte, som hatade den menskliga friheten och hade till sin disposition all makt och hvarje korruptionsmedel både inom staten och kyrkan. Just hertigens af Wellington åfverlågsenhet ådrog honom hela folkets hat. Man ansåg honom som en incarnation af absolutismen. Sjelsva Castlereagh blef icke mera afskydd. Man betraktade honom såsom den minister, som skulle eftertråda Canning. Når detta nåmndes i öfverhuset uppreste sig hertigen nåstan förtörnad, förklarade sin oförmåga att handhafva högsta makten och ropade att han -skulle vara vansinnig om han ens tänkte derpå.Likväl var han några månader derefter Storbrittaniens premierminister. Hvarför var han så inkonseqvent? Svaret på denna fråga gifver oss nyckeln till hans politiska snille. Vi hafva talat om hans djupa kärlek för disciplinen. Denna kårlek var så stark, att om konungen befallt honom att taga befålet öfver flottan, så skulle han hafva gjort det. Det var skålet, hvarför han emottog titeln af kabinetts-chef. Han skötte denna syssla så, som man borde kunna vånta sig af en general och en man, van att befalla. Han aflågsnade hastigt M. Huskisson, lord Palmerston och M. Grant, emedan de icke bildade sina opinioner efter hans fåltrop. Han manierade parlamentet så, som han skulle gjort med en armåe. Denna nya slags disciplin passade icke i England. Man hörde ropen på reform. Lord