Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 september 1852, sida 2

dubbelt denna glans i rörliga, underbara arabesker. En liflig rörelse ägde rum ibland denna massa af mån och fruntimmer, hvilka tillhörde Italiens åldsta familjer, och med ifver antagit Pisanis inbjudning, säväl för att få deltaga i en lysande fest, som för att på nåra håll få se den berömda man, som skulle blifva dess bjelte. Nu hade denna hjelte anlåndt och dansen slutade, musiken tystnade. Det emottagande, som Carmagnola rönte, skulle hafva varit en konung vårdigt. Furst Pisani gaf exempel på en uppmårksamhet, som enhvar bemådade sig att efterfölja. Fursten visste att allehanda tvifvel och betånkligheter ånnu herrskade hos den ådla samlingen, och emedan man med råtta ansåg honom för en af , Venedigs taktfullaste och försigtigaste statsmån, så ville han offentligen visa huru stort bans förtroende till generalen var, och hvilken vigt han lade derpå, att på ett såkert och oåterkalleligt sått fångsla honom vid Venedigs interessen. Denna fest var för honom ett medel att yttra inflytande på sina kolleger, och på förhand genom sjelfva folket låta helga det förbund, som enligt hans önskan borde komma till stånd mellan hans fådernesland och en så fullåndad krigare som Carmagnola. Bramante gladde sig åt sin herres triumf