Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 september 1852, sida 1

hvilka hela menskligheten kånner på s sina fem fingrar. Just håruti ligger dock en synpunkt från hvilken historieskrifvaren och läsaren vanligtvis icke betrakta saken, nåmnligen det moraliska inflytande som hertigen af Wellington utöfvade på den moderna tidens krigskonst. Så berömd som Napoleons krigarebana ån var, så fördunklades dock stundom dess glans af hans truppers excesser. Det utmårkande draget hos Wellington var, att han ibland sina soldater inplantade den strångaste disciplin under deras chefer, samt hederskånsla och mildhet mot befolkningen. Stöld, plundring och dylika brott af alla slag straffades mad stårsta strånghet, och stundom med dåden. Det mest framstående draget i Wellingtons karakter var den strångaste råttvisa. I spetsen för sin arme gaf han bevis derpå, genom iakttagande af den noggrannaste disciplin; i spetsen för ministeren, visade han samma egenskaper som tillhöra en rältskaffens, skicklig och klok statsman. Såvål under sina senare som under sina första fålttåg bibehöll han denna oböjlighet i viljan, förutan hvilken han icke skulle kunnat bekåmpa de så fruktansvårda franska armåerna. Alltid förstod han att draga på sin sida folket i de trakter, der han tog sitt hufvudqvarter, och man kan utan betånkligheter påstå, att en del af hans lysande framgångar härrörde från infödingarnas beredvillighet att gå honom till handa med upplysningar, lifsförnådenheter och vågvisare, under det de endast satte hinder i vågen för hans fiender. Hertigen af W ellington var icke, såsom general, en af dessa befålhafvare, hvilka göra sig ålskade genom kamratskap med soldaterna, eller derigenom att han gaf dem exempel på återhållsamhet eller blottstålde sig för faror. Han betraktade sig såsom ansvarig för sina truppers lif; han kånde sin pligt: att strida med hufvudet, såsom strategiker, och icke med vårjan såsom soldat. Hans trupper voro för honom maskiner, och han beråknade deras precision, styrka, fysiska motstånd och passiva lydnad, ålven med döden får ögonen. Han begårde ingenting al den plötsliga enthusiasmen, men han råknade på ett noggrannt verkstållande af hvarje order han utgaf. Han manierade sina trupper såsom ett schackspel, och begagnade sig icke, såsom Napoleon, af tillsälligheter, hvilka snarare förargade ån gladde honom, når de sörstörde hans planer. Når man betraktar de engelska institutionernas praktiska quasrepublikanism, förvånas man Öfver det beundransvärda sått på hvilket engelska folket förstår disciplinen och subordinationen. Hertigen af Wellington, ehuru Irlåndare till börden, var en verklig typ för den engelska karakteren, genom sin köld, sin storhet, sitt stoiska mod och sin strånga pligtkånsla. Lika mycket som han inplantade disciplin hos sina soldater, lika mycket iakttog han den mot sina förmån, och når han sedermera blef Englands inflytelserikaste statsman, var det hans stolthet och glådje att alltid gifva landet det beundransvårda exempel på e en n aktning, som han sjelf fordrade af det.