Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 september 1852, sida 1

för det andra, att J med största uppmårksamhet betrakten hvad jag skall hafva åran att visa er. Så snart senatorerna voro borta ropade Carmagnola åter in Bramante. — Ah-hal! sade han till honom, den hår gången var du ju hemma, min raska vån! — Ja! — men om jag någonsin mera lemnar min post och försummar er, min general, såsom jag nu några dagar gjort, för den lilla ormen Ugolinas skull, så måtte jag stekas vid helvetets eld, som den mest sörstockade syndare. För den hår gången förlåter ni mig vål ändå, eller huru? Ty antag, att jag inte hade förgapat mig i den der slinkan, så skulle jag också aldrig hafva satt min fot i hennes hus. Antag, att svartsjukan inte hade pligat mig, — skulle det vål då hafva fallit mig in att lyssna vid dörren eller titta genom nyckelhälet? Nej, visst inte, ni skulle då inte fått veta något, utan hade i afton gått till Pisanis palats! Ja, min general, om jag någonsin skulle falla på den ovårdiga tanken att inte tro på en Gud, så skulle jag tånka på denna dag och falla på mina knån — men hvad pratar jag för slag — ni har ropat mig, min general — ni har någonting att såga mig — — Jag vill såga dig, att jag i afton går till Pisanis palats.