Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 september 1852, sida 2

tull, för att tillse ordningen å den så kallade Oxbacken utom nåmnde tull, ibland den menighet som der var samlad för den dagen derpå börjande kreatursmarknaden, hördes på vid pass 200 alnars afstånd ifrån tullen, stoj och skriande ifrån detta håll; och ifrån allmogens samlingsställe börjades stenkastning ned åt gatan, som allt mer och mer ökades, och hördes åtskilliga röster, som i hotande ordalag sökte afskråcka hvarje person att dit framtråda. Stadsfiskalen framgick dock med patrullen till den nåra utanför tullen varande grinden å allmånna landsvågen och uppmanade den fridstårande hopen att skingra sig, men denna uppmaning Jemnades utan allt afseende och efterföljdes af sådant oljud, att polisens förnyade uppmaningar icke kunde höras, ån mindre efterkommas. Patrullen tråffades af den förökade stenkastningen och måste draga sig skyndsamt tillbaka, hvarefter stadsfiskalen, tagande skydd bakom ett nårbelåget hus, afsånde en polisbetjent till Corps de Garde och reqvirerade derifrån 4 man af det till marknadsvakt påkallade manskapet utaf kgl. Westmanlands regemente, hvilka skyndsamt ankommo, . men icke kunde framgå för den våldsamma stenkastningen, deraf fönster i nårliggande boståder utslogos och tegelpannor från taken lossade och nedsöllo. Genom en stadsbetjent våcktes t. f. borgmästaren omkring klockan half 12 på natten, med anmålan ifrån stadsfiskalen om hvad som passerat och anmodan, att utgå till lugnets återstållande. Utkommen på storgatan omkr. 300 alnar ifrån tullen hörde t. s. borgmåstaren derifrän vilda hurrningar emellan sönderslagna fönsterrutors klingande och stenkastningar af sådan våldsamhet, att stenar framrullade efter gatan på mera ån 150 alnars afstånd från tullgrinden. Allt militårmanskap, bestående af sex man och en korporal med befäl af en sergeant och en tillkommen jourhafvande fanjunkare, anbefalltes då af borgmåstaren att anskassa krut, och manskapet laddade sina gevär för att, i håndelse af behof, först delvis skjuta låst och sedermera skarpt; hvarjemnte, uppå borgmåstarens befallning. brinnande ljus i lyktor anskassades, för att hållas tillreds. Under förhoppning att, då icke någon i ringaste måtto härunder ofredade folket eller eljest tillalade dem, menigheten sjelsmant skulle återkomma till sans, dröjde herr borgmåstaren med vidare åtgärd ånnu någon stund, derunder han hemgick och påklådde sig uniform och låt anskaffa en ridhåst. Skyndsammast återkommen till handlanden Hofgrens salubod, der ammunition blifvit anskaffad, möttes borgmåstaren af åtskillige stadsboer, beklagande sig deröfver att stora stenar blifvit inkastade genom deras fönster och några ibland stenarne nedfallit helt nåra deras hvilobåddar, som de derföre måst lemna; och då tumultetpå enahanda sått fortgick, underråttade borgmåstaren tillstådesvarande militårbefål och manskap-om innehållet af kgl. förordningen d. 6 Februari 1849, samt att han beslutat i dfverensståmmelse dermed förfara. Åtföljd af militårmakten och polisen, som var försedd med Jjus i lyktor, red borgmåstaren derefter fram mot tullen, stannade på något afstånd, dervid stenkastningen fortfor, befallte folket 3ne gånger att hålla sig stilla, vid åfventyr att militårstyrkan komme att anvåndas. Straxt efter denna befallning upphörde stenkastningen och allt blef lugnt; hvarföre borgmåstaren med vakten framtrångde utom tullgrinden, hvarest torparen Eric Andersson ifrån Ringaby, Öby socken, Örebro lån, på skåliga anledningar att hafva verksammast deltagit i tumultet, greps och inmanades i håkte. Flera personer låra af stenkastningen blifvit tråffade, ehuru de icke anmålt sig eller någon svårare påföljd deraf egt rum. Anledningen till detta upptråde år ånnu icke vid ransakningen derom inför rådhusråt— —— — Ni går således icke på furst Pisanis fest,