inom den stad, som sett honom födas, inom det samhålle, der han i flera år varit såsom religionslårare anställd, både offentligen och enskildt framstållt nöden och bebofvet under dess många olikartade gestalter, och uppmanat deltagande christendomssyskon att med hjerta och hand söka bereda de lidande nägon lindring i deras bekymmer. Jag har också medfört till min nya verkningskrets det minne, att de gifna uppmaningarne icke uttalats förgåfves, men att det åsyftade åndamålet till större eller ringare del vunnits, — ooh allt detta har varit Guds välsignelse, Jag återkommer nu med en framstållning af lika sorglig natur, som många af de föregående, en sramstållning, skakande för kånslan, men, såsom jag tror, äfven föranledande till barmhertighet. I en usel backstuga, under Öfra Ödsmål af Torps socken och Myckleby pastorat, bor ett hushåll, som hittills utgjorts af man, hustru och 4 barn, — det åldsta 12 år gammalt — alla stadda i den mest beklagansvärda belägenhet. Mannen år en vildsint, af liderlighet förderfvad varelse, som i dryckenskap förstår sin arbetsförtjenst, som med hårdhet behandlar hustru och barn, som i många hånseenden år vida under djuren. Hustrun deremot år en stilla, arbetsam och fromsint qvinna, som med tålamod och tystlåtenbet allt hitintills burit nödens och armodets börda, som i bön och förtröstan till Herren haft sin enda tillflykt. Och denna qvinna framfödde den 10 i denna månad Trillingar. Hon har således i denna stund 7 värnlösa små omkring sig, utan föda, utan vård och, i ordets råtta bemårkelse, utan tak öfver hufvudet. Stugan, der de vistas, år helt och hållet bofällig. Hvarken tak eller våggar skydda för stormen och regnet; endast några gamla mattor, som gifvits till de arma, utestänga, till någon del naturkrafternas våldsamhet. Åtskilliga menniskovänner inom pastoratet hafva väl senom gåfvor sörskaslat modren och barnen det nödvåndigaste af kläder och lifnäring, som de hittills alldeles saknat; men en oblidare årstid nalkas, vintren kommer i sin allvarliga skepnad, — hvad skall det då blifva för de olycklige, hvilkas elånde år större och rysligare, ån det med ord kan framstållas? Jag vågar derföre anlita välgörenheten om en skårf för de vanlottade. Jag anropar, i mensklighetens namn, eder, som ånnu icke erfarit den hårdare pröfningen, men som åren lyckliga under njutningen af Guds vålsignelse: bidragen med en ringa gåfva till de fattiges understöd, — och inom edra egna hjertan skolen J uppbåra den sanna belöningen. I samråd med en aktningsvärd man inom socknen, handlanden hr H. R. Klingstedt, åmnar jag anvånda de medel, barmhertigheten till mig. behagar insånda, på båsta sått till de nödlidandes fördel, och för våra gemensamma åtgårder vilja vi sedermera med tacksamhet i denna tidning redovisa. Oroust och Myckleby prestgård fen 17 September 1852. . B. Grundell, skola Vid åtskilliga Nid åtskilliga tillfållen har undertecknad har undertecknad