Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 september 1852, sida 1

munter och liflig, gled hon honom ur händerna som en orm, och besvarade hans klagan med ett skallande skratt. Än åter tog hon saken ållvarsamt, beklagade sig, att han förolämpade henne, och utgöt tårar öfver sin misskånda heder. Då förlorade Bramante hela sin energie, bet sig i mustascherna och var nåra deran att också gråta. Vi se nu Bramante och Ugolina i en af dessa tårfulla kånslo-stunder. — Nej, sade hon, i det hon vånde bort ansigtet och torkade sig i Ögonen, lemna mig, kapten, ni ingifver mig tvifvel om edra tånkesått. — Tvifvel om mina tånkesått! sade Bramante, reste sig upp och lade armarna i kors. — Ivifla på mig . . . .? Ack, Ugolina, hvad skall jag göra för att bevisa er, att jag älskar er? Finns det på jorden någon menniska som misshagar er och som ni önskar blifva qvitt, så nämn honom för mig och jag dödar honom! — Hvad Önskar ni mer? Fordrar ni mitt blod? Hår år min vårja — såg ett enda ord och jag Öppnar en åder på mig, och om ni inte sjelf med edra vackra hvita hånder förbinder såret, så dör jag vid edra fötter. — Jag vill ingen menniskas dåd och minst er, sade Ugolina med en mildhet i rösten, som inträngde i kaptenens öron som melodien af