Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 september 1852, sida 1

Aiii sökt att framställa mig såsom icke endast oberättigad till ett förslagsrum, utan renf af ovärdig att röna något bevis af min Konungs nåd. Lyckligtvis lärer något sådant som landtmäteri-sekreterarens förfarande emot mig, näst efter det hvartill han gjort sig skyldig emot vår gemensamme chef, vara något inom svenska embetsverken så oerhördt att jag kunde våga hoppas, att Eders Kongl. Maj:t icke derå fäster annat än en ogillande uppmärksamhet. Men då det skulle vara förmätet af mig att i underdånighet begära E. K. M. nådiga pröfning af dessa mina besvär öfver förslaget, om något enda af alla landtmäteri-sekreterarens skäl till mitt uteslutande vore grundadt och sanningsenligt, är det min pligt avt försvara min tjenstemanna-heder och att hysa den tillförsigt till E. K. M:s nåd och rättvisa, att det ogrundade och ilskefulla anfallet emot densamma icke skall skada min framtid. Jag vågar derföre i underdånighet fästa E. K. M:s nådiga uppmärksamhet på detta obehagliga förhållande. Det torde tillåtas mig, att först anmärka det ovanliga, att landtmäteri-sekreteraren, i stället att, såsom tillbörligt vore, först yttra sig om de till förslaget berättigades meriter, och derefter uttala sin åsigt om deras rum på förslaget, här, såsom nästan troligt är, i afsigt att få svärta och smäda, börjat med en utmönstring af dem, som efter hans åsigt synas vara till förslagsrum oberättigade. Denna landtmäteri-sekreterarens dom öfver mig, icke en gång inskränkt till ifrågavarande fall, utan, såsom det vill synas, till alla befordringsförslag, skulle således qvarstå i general-landtmäteri-kontorets handlingar och öfver-direktörs-embetets protokoll, såsom en förklaring af ovärdighet till vidare befordran; och landtmäteri-sekreterareu ega rätt att, utan ett enda bevis, brännmärka mig, såsom för alltid oförtjent af Eders Kgl: Maj:ts nåd. I sanning, om denna method skulle vid förslags upprättande få begagnas, och ödet ville, att de röstberättigade ofta, af enskildt agg, hämd, eller sårad fåfänga skulle iråka ett så uppskakadt sinnestillstånd, att sans och förstånd rubbades, måste underhafvande vara mycket att beklaga, ty insinuationerna, ehuru osanna och obevisade, qvarstå i offentliga handlingar, ovederlagda, om ej händelsen eller den väckta misstankan föranleder att deraf begära del. Men efter att hafva fästat E. K. M:s nådiga uppmärksamhet på detta förhållande i allmänhet, torde det nådigst tillåtas mig att påkalla den till hvad i öfrigt mig enskildt rörer. Landtmäteri-sekreteraren har i antalet af dem, som icke synas (honom) till förslagsrum berättigade, ansett ordningen först böra komma till mig, oaktadt han i andra rummet anför en, 4Ssom för fel och försumlighet: tjensten varit både fälld tilll böter och nyligen suspenderad. Detta utvisar, vid betraktandet af att jag aldrig varit tilltalad, ännu mindre dömd för ringaste fel i tjensten, en orättvisa, som allena kan öfverträffas af det sårande yttrandet, att jag icke, ehvad de sökandes antal varit större eller mindre än förslagsrummen, bort vid det förevarande förslaget komma i fråga; ett yttrande, som, då det endast stödjes på en obestämd insinuation, att den undervisning jag en tid lemnat åtskilliga landtmäteri-elever, — och hvilken icke tillhörde min tjenstbefattning — samt jag, Haktadt min chef dermed förklarat sig nöjd, aldrig åberopat såsom merit, icke skulle varit någonting värdt. Vidare har landtmäterisekretera ren anfört: att det intet betyder, att jag varit uppförd å förslag till andre landimätaretjenst, ehuru det är bevisligt, att jag af landtmåterisekreteraren sjelf blef uppmanud att söka densamma, samt uti förslaget vitsordad såsom skicklig och arbetsam; — att det heller intet betyder, att jag varit tillförordnad landtmåterisekreterare, ehuru anmärkning vid denna tjenstgöring aldrig mot mig blifvit gjord; — att, sSserdeles på de tider, då han förestått öfverdirektörsembetet, ban varit i tillfälle att med uppmärksamhet följa och bedöma min tjenstgåring, samt då fått anledning till ofvan anförda för min tjenstemannaheder och min framtid högst graverande yttrande — och detta utan någon föregående hvarken enskild eller officiell erinran. Att sistnämnde yttrande torde vara en uppsåtlig osanning, tycks bevisas deraf, att landtmåterisekreteraren, som förestod öfverdirektörsembetet från slutet af Oktober 1848 till den 20 September 1849, under denna tid, dels den 18 Maj 1849 förordnat mig, som redan åren 1845 och 1846, utan någon sekreterarens reservation, blef vikarierande ingeniör i kongl. geneHKEEn3.33333333333333 —