Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 september 1852, sida 1

var inte nårvarande, för att kunna tilltrycka dina ögon. — Sedan, fortfor Michaela, når jag befann mig allena med mina tankar, dagligen bad till Gud, och i min ensamhet egnade mig åt inre betraktelser, tycktes det mig, som om det vore min pligt att håmna min moder, och att genom mina bemödanden understödja dina. — Jag begaf mig således på våg till Milano. Kunde jag vål annat? Fanns inte der en röst, som ropade mitt namn, en ljuf stämma, som lof: vade mig lycka och uppfyllde mig med outsäglig hånryckning? Kände jag inte framförallt behofvet att tala med dig, att återse dig? — Älskade flicka, redan för långe sedan vet jag att du ålskar mig, ocla åndå tycks mig uttrycket af denna kärlek alltid vara en ny harmonie, som jag aldrig blir trött att höra, och som år så nödvändig för mitt mod, mitt sträfvande och mitt lif, att jag skulle dö, om du, Michaela, nägonsin ville öfvergifva mig. — Nåvål, efter det så år, Francesco, eftersom bådas våra sjålar hysa samma önskningar, samma farhågor och samma förhoppningar, hvarsör återvända vi inte till våra berg? Der, under det halmtak, som skyddade vår barndom, i denna herrliga natur, som uppenbarar sina djupa hemlighe ter för dem, hvilka