Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 september 1852, sida 1

— Älskade barn, då skulle jag ju varit död. — Hade då det varit så omöjligt? sade Michaela i allvarsam ton. Är du inte hår i ett fiendtligt land? Hafva inte Venetianarne, dem du så ofta besegrat, utlofvat en belåning åt den; som vore usel nog att sålja dig eller nedrig nog, att lönnmörda dig? — Denna fruktan förundrar mig hos dig, Michaela, hos dig, som helt ensam till fots lemnade Piemont, för att bistå mig i uppfyllandet af en helig pligt, hos dig, som uppfylde mig sjelf med båfvan, då jag såg dig i Viscontis palats, trottsande den man, som på en gång år din fader och din fiende, och förskråckande honom med din blick! Hvem hade då gifvit dig detta mod, som nu tycks hafva öfvergifvit dig? — Ack, Francesco! Den förfårliga upptäckten hade uppfyllt mitt hjerta med mod, och under det jag satt der så obekant i min sattiga by, genomkorsade tusen planer mitt hufvud. Plötsligen förlorade jag, som du vet, den, som utom dig här på jorden var mitt enda stöd, min enda vän — Pietro Bussoni, din sader, som också var min, dog hastigt. Grefven bortvände sitt ansigte, och några stora tårar rullade ur hans ögon. — Stackars gubbe, mumlade han; och jag