Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 september 1852, sida 1

kanske på sina knän tillbedt den maka, som gjort honom till en lycklig fader. — Hertigen deremot gaf knappast akt derpå. Han var då förtiden mycket intagen i en courtisane, en sångerska, hvad vet jag, en viss Azzoletta, en vacker, leende sirn, med en himmelsk röst, och hvars anblick, som man såger, förenade italiensk liflighet med det österländskt trånfulla. Nu skånkte Azzoletta hertigen liktidigt åfven ett barn — också en engel, signori, ty Gud ålskar och vålsignar i sin oåndliga godhet alla varelser som fådas, hvilka deras mådrar ån må vara! Hvem skulle hafva trott det — denna enstöring, som insöft sin själ i alla slags laster, detta urartade hjerta, denna i förtid blifna gubbe rånte dock behofvet af. kårlek, och denna kårlek skånkte han odelad åt sångerskans dotter. — Men huru! att älska, se och förstulet omfamna henne, var för litet. En afton uppgjorde han en plan att aldrig mer bebösva skiljas från henne, och liksom om han lyssnat till en obeveklig och olycksbringande lag, som afhöll honom från att hysa en god kånsla, utan att något helvetiskt och brottsligt blandade sig deruti, begagnade han sig af en stund, då hertiginnan sof, för att bortbyta sitt råttmåtiga barn mot sångerskans! J rysen, sade grefven, afbrytande sig sjelf, J skolen sedermera få veta huru hertiginnan,