Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 september 1852, sida 1

DBDii— — ——————— att utgjuta strömmar af blod. Sådant år förbjudet. Af hvem? frågar ni mig igen — ni, som icke ser för er en enda menniska, som kan förbjuda er något. Tålamod! ni skall straxt få veta dett — — — — — — Monsieur Bonaparte! Man år herrskare, man har åtta millioner röster för sina brott och tolf millioner frank för sina små nöjen; man har en senat, och inom denna en monsieur Sibour; man har Troplonger, som krypa på magen, och Barocher, som krypa på fyra ben; man år despot, man år allsmåktig; — nu kommer någon, som varit dold i mörkret, en förbigående, en okånd, och såger till r: Så skall du icke göralDenna någon, denna mun, som talar i skuggan, och som man icke ser, men endast hår, denne okände, denne tilltagsne, år — menniskans samvete. Se här, hvad som menas med samvetet. Det är, sade Jag, någon, som man icke ser, någon, som år starkare ån en armå, talrikare ån åtta millioner röster, högre ån en senat, mera religiös än en ärkebiskop, kunnigare i rättsläran än hr Troplong, skickligare, ån hr Baroche. att hinna om rättrisan, vid hvilken domstol som helst, — och som tager sig friheten att dua ers mojestät. Låtom oss intrånga något djupare i dessa, för er så nya åmnen. Vet då ytterligare, monsieur Bonaparte, att hvad som skiljer menniskan från djuret, år kunskapen om godt och ondt, om detta goda och onda, hvarom jag nyss talade med er. — Hår hafva vi mysteriet. Djuret år en fullåndad varelse. Hvad som utgör menniskans storhet, år, att hon år en ofullåndad varelse, d. v. s. att hon, i en mångd hånseenden, kånner Sis stäld utom ändlighetens område, att hon röner intryck af något, som ligger framom, något som ligger bakom hennes jordiska lif, detta något, som ligger framom och bakom menniskan, år den moraliska verlden, i hvilken hennes varelse ingår, lika så mycket som, eller ånnu mer, ån i den materiella; hon lefver mera i kånslan, ån i åskådningen. Fåfångt eges hon af fenomenverlden, fåfångt bestormas hon af behofven, fåfångt frestas hon af njutningen, fåfångt anfåktas hon af djuret inom henne; en slags oupphörlig dragning till en annan verld rycker henne alltjemnt utom fenomenverlden, utom behofvet, utom njutningen, utom djuret. Hon skymtar alltid, i hvarje Ögonblick, i hvarje minut, den högre verlden; hon fyller sin själ med intrycken af denna syn, och reglerar derefter sina handlingar. Hon bår inom sig, att man så må såga, en hemlighetsfull urbild af en verld före och efter denna, en fullkomlig verld, med hvilken hon oupphörligt, och likasom emot sin vilja, jemför den ofullkomliga verlden — sig sjelf, sina bråckligheter, sina begår, sina passioner och handlingar. Då hon nårmar sig denna idealiska urtyp. känner hon sig glad; då hon aflågsnar sig derifrån, känner hon sig sorgsen. Hon känner djupt, att det icke finnes något onyttigt, el