Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 september 1852, sida 1

Detta gjordt, upplyfter stråtröfvaren hufvudet, och säger: Jag har sju millioner femhundra tusen röster., Herr Ludvig Bonapakte är president får denna diligens ... . ssd Men låtom oss nu, för att sluta med detta åmne, göra Bonaparte ett par concessioner. Inga chikaner mer! Omröstningen af d. 20 Dec. har varit fri, den har varit grundad på upplysning och öfvertygelse; endast förtalet påstår motsatsen .... Må vara; vi vilja medgifva allt detta. Än sedan? hvilken slutsats drager statskuppen håraf? — Den gnuggar hånderna, den önskar icke mera, den är fullt belåten; ty, menar den, häraf följer, att allt år godt och väl, att allt år slut, att man icke mera har något att förebrå den — med ett ord, att den fått aflösning-. Nej, hålll Den fria voteringen, de årliga sifleruppsifterna äro likväl ingenting annat, ån den materiella sidan af saken; den moraliska återstår. Det finnes då åfven en moralisk sida? Ja vål, prinsl och denna är just den sanna sidan, den stora sidan af decemberfrågan. Undersökom den. Först och främst, monsieur Bonaparte, är det nödigt, att ni får litet begrepp om hvad som menas med menniskans samvete. Det sinnes, här i verlden, tvenne saker — hör denna nyhet, — som man kallar det goda och det onda. Vi vilja upplysa er om att lågnen icke år något godt, att förråderi år ett ondt, och mord ånnu vårre. Allt det der må vara huru nyttigt som helst, — men — det år förbjudet. Af hvem? säger ni. Vi skola förklara det långre fram; men Jåtom oss nu fullfölja. Menniskan — mårk åfven denna lilla omståndighet — år en tånkande varelse, fri i denna verlden, och ansvarig i en annan. Hon år icke skapad endast och allenast att njuta — en sållsam satts och som såkert skall öfverraska er, — att tillfredsstålla alla sina santasier, att följa den nyckfulla ingifvelsen af sina begår, att krossa hvarje hinder, som ligger henne i vågen, eder och löften, så vål som gråsstrån, att uppsluka allt, som erbjuder sig för hennes glupskhet, då hon kånner sig hungrig. Lifvet år icke hennes rof. Till exempel: för att stiga från noll om året till tolf hundra tusen francs, år det icke tillåtet, att aflågga en ed, som man icke åmnar hålla, och för att stiga från tolf hundra tusen till tolf millioner, år det icke tillåtet, att krossa sitt lands konstitution och lagar, att försåtligt angripa en suverän nationalförsamling, att beskjuta Paris med skrot, att deportera tio tusen personer och proskribera fyratio tusen. Jag fortfar att låta er intrånga i detta kuriösa mysterium. Visserligen år det roligt, att kunna såtta hvita silkesstrumpor på sina lakejer; men för att ernå detta stora resultat, har man icke lof att undertrycka ett helt folks hederskånsla och tankefrihet, att kullstörta den civiliserade verldens central-tribun, att lågga fjettrar på menniskoslågtets framåtskridande, och z