Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 september 1852, sida 1

sör denna ädla församling, men ni har kallat mig förrådare, och ni måste hafva betalt får er dumdristighet, tills ni tar tillbaka edra ord och ber om förlåtelse. Ericcio gjorde en rörelse, lik den, som en redan till hålften besegrad kåmpe försöker under sin motståndares kraftiga tryckning. — Höga doge och J, ädla senatorer, fortfor Carmagnola, J måsten en gång upplysas om hvem denna menniska år, hvars af raseri sammanbitna tånder framhvåsa namnet förrådare — en skymf, som han sökte slunga emot mig, men som oskadlig måste studsa tillbaka! — Den hår menniskan år icke blott minister för Viscontis vilja; han år icke blott hans tankars förtrogne, den blinda verkstållaren af hans befallningar och smickraren af hans passioner, utan han år åfven och hufvudsakligast medbrottslingen i hans första och största förbrytelse. Den rundt omkring herrskande dödstystnaden blef om möjligt ännu djupare. — Det år nu omkring tjugo år sedan — hertiginnan Beatrix hade nyss skånkt hertigen en dotter, — vacker som en engel. Kanske detta, signori, icke år orsak nog att tacka himlen, isynnerhet om man får en sådan skånk af en from och kysk gemål? En annan skulle