Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 september 1852, sida 1

slagtfålten höra detta namn, för hvilket vi förut darrade, detta namn, som var en prydnad för milanesiska armen, namnet Carmagnola. — En orillkorlig darrning genomslög alla åhörarnes hjertan. — Ja, detta förfårliga namn, som så ofta förkunnat Venedigs olycka! sade en af de kringstående, men hvarför skola vi oroa oss öfver denna tystnad? Det år med en krigares tapperhet som med ett stjernfall — den lyser och slocknar. Hvem vet, om icke himlen, för att befria Venedig från dess fruktansvårdaste fiende, hådanefter dömt Carmagnola till vanmakt och hvila? Hvad mig betråffar, mina vånner, så ser jag saken i något mindre dystert ljus, och eftersom lejonet tiger, så tror jag att det också sofver. — Jag vet inte om han sofver eller vakar, sade en person som just i detsamma intrådde; men såkert år det — och jag undrar mycket på att ni inte tycks veta någonting om den saken, helst som man hela förmiddagen nåstan inte talat om något annat i hela Venedig —, jag såger, att det år beståmdt såkert, att Visconti och Carmagnola åro ovånner. Hertigen har öppet anklagat sin general för förråderi, och åfven hos venetianska regeringen begårt, att den måtte såtta ett pris på hans