Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 september 1852, sida 1

arbete. Ehuru i spetsen för en ofantlig arm6e och med foten på en fallen nations nacke, hafva dock ett par rader, skrifna på ett fråmmande språk af en obekant hand, skakat den osärbara, öfver ödet upphöjda mannen och i djupet ransakat ett samvete, som icke är lätt tillgängligt för sanningens röst. Vi kunna icke vägra att träda inom skrankorna mot en sådan kämpe. Han har råttighet att blifva hörd så vål på sina egna vågnar, som på den 10 decembers sju millioner fem hundra tusen rösters vägnar. Vi skulle blott önska att vi kunde gifva vårt svar samma vidstråckta offentlighet i Frankrike, som vi gifva hans försvar i England. Men det vågar han icke tillåta. Huru ogrundad hr Bonaparte ån kallar vår kritik, så vågar han dock icke göra sin egen nation till domare öfver dess sanning, och allt hvad det folk, som lekt med frihetens namn, någonsin skall få erfara af saken, blir jämnt och nått så mycket, som man anser för klokt att publicera i Monitören. Vi skola icke låta afleda oss från den egentliga stridsfrågan af de speord som Bonaparte riktar mot den engelska konstitutionen. Vi åro fullkomligt belåtna med att den angripes af den man, -som svor att förblifva republiken trogen och att uppfylla alla de pligter konstitutionen ålade honom;som förklarade, att denna ed skulle leda hans framtida uppförande, och att han skulle hålla den som en man af åra; som -sörklarade alla dem för landets fiender, hvilka ville försöka att genom olagliga medel förånera hvad hela Frankrike antagit,och som likvål efter allt detta, utförde revolutionen af d. 2 December 1851. En sådan man år icke i stånd att bedöma fördrag — för honom existera de icke, och vi åro ganska belåtna med att vår årofulla konstitution hedras med hans hat och helgas genom hans fruktan. Ej eller vilja vi låta oss afledas af de beskyllningar, som Elyssees sjelfherrskare icke sörsmår att göra oss sjelfva. Vi kunna icke nedlåta oss att besvara dylika ogrundade tillmålen, om de också komme från den oinskränkta herren öfver 36 millioner bland de tappraste och mest intelligenta af menniskoslågtet. Må hr Bonaparte kalla oss ett siendtligt partis passionerade tolk, en interesserad oppositions represen tant,och söka öfvertala den nation, som han fört bakom Jjuset och underkastat soldatvåldet, att tro, det hans regering icke kan hafva något att frukta af en råttvis kritik. Visserligen äro vi, som han såger, icke en nations organ, såsom Monitören, men vid detta tillfålle åro vi i alla fall något mera — ett organ för menniskoslågtets samvete, organ för den kånsla, som skiljer menniskan från djuret, och för den orubbliga moraliska lag, som menediska domare icke kunna förvrånga och all lyckans ynnest icke kan kringgå. — Men på en beskyllning, som hr Bonapartes förbittring förledt honom att göra oss, måste vi svara. Vi hafva, såger han, gillat tidigare revolutioner, icke derför, att de voro eråfringar, gjorda af folket, utan på grund af det blod, som ut