Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 september 1852, sida 1

Dil — nett i nedersta våningen, hvilket gränsade intill den förgyllda lysande sal, der han, som barn, 1815, varit nårvarande vid Napoleons andra afsågelse. Hår var han ensam, och order hade blifvit gifna, att icke inslåppa någon. Tid efter annan öppnades dårren på glånt, och general Roguet, hans adjutant, visade sitt gråa hufvud. Det var icke tillåtet någon anI nan ån honom, att öppna denna dörr och inträda. Generalen bringade underråttelser, allt mer och mer oroande, och slutade som oftast sina rapporter med dessa ord: det hår går icke, eller: det hår går illa. Hvarje gång han slutat, vånde Bonaparte, som satt stådd med armbågarne mot ett bord, och med sötterna på kaminranden, framför en stor eldbrasa, till hälften hufvudet mot ryggstödet på sin låndstol, och svarade, i sin mest flegmatiska ton, och utan synbar sinnesrörelse, endast med dessa fyra ord: -man verkstålle mina order-. Sista gången generalen, nåra klockan ett, sålunda inträdde med elaka nyheter, — han har sjelf efteråt berättat dessa detaljer, till heder får sin herres tranquilit — underrättade han prinsen, att barrikaderna i medelpunkten af staden hållo stånd och alltjemnt tillvexte i antal; att ropet: ned med diktatorn!— han vågade icke såga: ned med Soulouque — blandadt med hvisslingar, höjde sig öfverallt på bulevarderna, der trupperna passerade fram, etc. Ludvig Bonaparte reste sig till hålften från sin ländstol, och sade med köld, under det han stadigt såg på generalen: — -Nå väl! tillsäg Saint Arnaud, att verkstålla mina order.Och hvilka voro dessa order? — Vi få snart se. ...... Något efter klockan ett, och en qvart efter det Ludvig Bonaparte hade gifvit sin sista order åt general Roguet, blefvo bulevarderna, i hela sin långd, plötsligt betåckta med infanteri och kavalleri. Nästan hela divisionen Carrelet, bestående af fem brigader, och framvisande en styrka af sexton tusen fyra hundra man, hade intagit position, och uppstållt sig en åchelonånda från Fredsgatan till Faubourg Poissonniåre. Hvarje brigad hade med sig sitt batteri. Ensamt på bulevard Poissonnitre råknade man ända till elfva kanoner. Tvenne, som stodo med ryggen mot hvarandra, voro riktade, den ena mot öppningen af gatan Montmartre, den andre mot faubourg Montmartre, utan att man kunde begripa, hvarföre, då på detta håll icke ens ett tecken till någon barrikad visade sig. De nyfikne, som skockat sig på trottoirerna och i fönstren, betraktade med håpnad denna belamring af kanoner, sablar och bajonetter. -Trupperna pratade och skrattade,-säger ett vittne, ett annat säger: -soldaterna hade en sållsam uppsyn. De flesta stodo med bösskolfven på marken, stödjande sig på sina gevår, och tycktes vackla af trötthet, eller någon annan orsak. En af dessa gamla officerare, som hafva förmågan att blicka in i djupet af soldatens Öga, sade, i det han passerade förbi cafe Frascati: De äro druckne.Symptomer visade sig snart. I samma ögonblick som hopen ropade till ———a—j—Ui— MMMMssr