SKOL, SOM DIIIVII allossaåadt mot Soldaterna, frän det öppna fönstret, på hörnet af rue du Sentier.... Detta faktum har blifvit bestridt, men, hvad som år obestridligt år det, att en dentist, som bebodde närgränsande hus, blef nerskjuten, såsom den der skulle hafva aflossat nåmnde problematiska skott, hvilket kanske icke var något annat, ån smållen af en häftigt igenslagen dörr . . . . . Men vare hårmed, huru som helst — nog af, såsom vi redan sagt, gjorde kavalleriet, infanteriet och artilleriet front mot den på trottoirerna sammanskockade folkmångden, och utan att man kunde gissa orsaken, utan anledning, och utan föregående uppmaning att skiljas, började nu, helt tvärt, ånda srån gymnasium till kinesiska baden, d. v. s. längs hela utsträckningen af den lisligaste, rikaste och gladaste bulevarden i Paris, — ett ordentligt slagtande. Armen började nerskjuta folket, in på lifvet. Detta var ett hemskt och obeskrifligt ögonblick; skriken, de mot himlen lyftade armarne, öfverraskningen, förfärelsen; den åt alla håll flyende folkmassan; ett hagel af kulor, som spridde sig från stenlåggningen ånda till taken; chaussen inom en minut betåckt med döda; unga menniskor, som stupade med cigarren i mun; qvinnor i sammetsrober, dödade knall och fall af kulorna; tvenne bokhandlare, skjutne på tröskeln till sina butiker, utan att hafva fått veta, hvad man ville dem; kulor flygande genom kållargluggarna, och dödande derinne, hvad helst de funno i sin våg; bazaren genomsållad af kulor och granater; hotel Sallandrouze bombarderadt; Maison dor beskjutet med kartescher; Tortoni taget med storm; hundratals lik på bulevarden, och en ström af blod på rue de Richelieu. Må det hår tillåtas mig, att ännu en gång asbryta min berättelse. Inför dessa fakta utan namn, förklarar jag, som skrifver dessa rader, att jag endast år en notarie; jag inregistrerar brottet, jag uppropar målet; detta år hela min befattning. Jag kallar Ludvig Bonaparte, jag kallar Saint Arnaud, Maupas, Morny, Magnan, Carrelet, Canrobert, Reybell, hans medbrottslingar, jag kallar alla de andre, hvilkas namn man skall finna på ett annat ställe, jag kallar bödlarne, mördarne, vittnena, offren, de upphettade kanonerne, de blodrykande sablarne, de berusade soldaterna, de döende, de döda, familjernas sorg, hedern, blodet, tårarne — att möta inför den civiliserade verldens domstol. löss där Af förut anförde skål, utsåtta vi icke vittnenas namn. men man skall lätteligen igenkänna den okonstlade sanningens genomträngande stämma. Ett vittne säger: -Jag hade icke tagit tre steg på bulevarden, då truppen, som defilerade förbi, plötsligt stannade, gjorde front mot söder, sånkte sina gevär och gaf eld på den, af den ögonblickliga manövern skrämda hopen. Elden fortfor, utan afbrott, under tjugo minuter, öfverröstad, tid efter annan, af några kanonskott. Vid första elden, kastade jag mig till marken, och kröp som en orm, långs trottoiren, till första Öppna dörr, jag kunde finna. Det var en vinhandlares butik; jag var den siste, som inkom. Fysiljeringen fortfor alltjemnt. I denna butik befunno sig omkring femtio personer, deribland fem eller sex qvinnor samt två eller tre barn. Tre olycklige hade inkommit sårade; tvenne afledo inom en qvart, under rysliga plågor; den tredje lefde ånnu, då jag omkring kl. 4 lemnade boden, men dog likvål af sina sår, såsom jag sedermera fick veta . .... En af de olycklige, som tagit sin tillflykt till denna butik, gjorde ett starkt intryck på mig: det var en man af omkring trettio år, blond, klädd i en grå paletå. Han var med sin hustru på vågen till Faubourg Monmartre, för att åta middag hos sin familj, då han blef uppehållen af den framtågande kolonnen. I första ögonblicket, vid första salfvan, föllo de båda; mannen reste sig upp, och blef inburen i butiken; men han hade icke sin hustru vid armen, och ingenting kan måla hans förtviflan. Han ville med all makt, och oaktadt våra föreställningar, ut genom dörren, för att söka sin hustru, midt i kulregnet, som sopade gatan. Vi hade största möda, att hålla honom qvar en timmas tid. EET ——— etällot fån on 1. 1. ER I