Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 september 1852, sida 2

— I fångelse! i fängelsel, upprepade Gabrino med ömklig röst. År det då min sknld? -— Ack, nådig herre, om ni hade sett synen — det var verkligen hertiginnans vålnad. Bramante märkte klokt nog att den stackars Gabrino pratade allt mera dumheter. Derför lyste han med stark hand upp honom från. golfvet, skuflade honom framför sig och förde honom ut. Tio minuter derefter befann sig Gabrino inom lås och bom. Då dessa båda personer aflågsnat sig gick hertigen några ögonblick tigande fram och tillbaka, och riktade tid efter annan sina osåkra blickar på de båda milanesiska herrarna, i synnerhet når dessa icke kunde märka det. Åndtligen stannade han, vånde sig till dem och sade: — Grefve Grimaldi och ni, signor Carrara, jag har redan långe insett att de embeten, som J beklåden vid mitt hof, icke åro nog vårdiga de stora namn J båren. Det år inte rått att två af mina båsta och mest nitiska tjenare icke blifvit mera utmårkta. Jag skall tilldela er båda en srang som mera öfverensstämmer med er börd och edra förtjenster. De båda herrarna bugade sig vördnadsfullt