Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 september 1852, sida 1

AAAAAAAi EEEE— rot, Passy, Tocqueville, Dufaure, eller Faucher talade, utklippte han — så berättade mig en af dessa ministrar —, med största uppmärksamhet, sigurer af papper, eller roade sig med att rita gubbar på pappersluntorna. Att spela död — det är hans konst. Han står stum och orörlig, med blickarne vånda åt helt annat håll, än der han har sina tankar, ånda tills den önskade timman är inne. Då vänder han sig om, och störtar öfver sitt rof. Hans politik ösverraskar er tvärt, vid en ovåntad krökning af vägen, med pistolen i hand, som en stråtröfvare. En liten tid, under de sist förslutne trenne åren, såg man honom i bredd med Changarnier, som ålfven å sin sida funderade på något företag. Ibant obscuri (de gingo höljde i mörker), såsom Virgilius säger. Frankrike betraktade med en viss ängslan dessa båda mån. Hvad kan der bo inom dem? Månne icke den ene drömmer om Cromwel? Och den andre, månne han icke drömmer om Monk? Man frågade hvaran, och såg på dem. Samma mystiska hållning hos båda, samma orörlighetstaktik. Bonaparte sade icke ett ord, Changarnier gjorde icke en åtbörd; den ene rörde sig icke ur flåcken, den andre gaf icke ett ljud ifrån sig; de tycktes tåfla, om hvem som skulle vara fullkomligast, som bildstod. Någon gång afbryter emellertid Bonaparte denna sin tystnad. Men då talar han icke, — han ljuger. Denna menniska ljuger som andra menniskor andas. Han uttalar någon slags hederlig afsigt, — var på er vakt! Han bedyrar, — misstro honom! Han aflågger en ed, — darra! Machiavelli har sramstållt små-menniskor, Ludvig Bonaparte är en af dem. Att uttala och utbreda sig öfver en befarad gräslig afsigt, öfver hvilken hela verlden våsnas och beskårmar sig — att förneka den med afsky — svåra vid allt, hvad heligt år — förklara sig vara hederlig karl, och sedan, når man vål hunnit lugna sig, och börjat skratta åt den ifrågavarande gråsligheten, då, just då begå den: Sådan var hans taktik vid statskuppen, vid utfårdandet af proskriptionsdekreterna, vid roffandet från prinsarne af Orleans; så skall han göra med invasionen i Belsien och Schweiz, och allt framgent. Detta år mannens sått att gå tillvåga; tånk hvad ni behagar derom; nog af, han finner det godt, han begagnar sig deraf, och det blir blott med historien han får tvista om saken. Man tillhör hans förtroliga krets; han låter framskymta ett projekt, som tyckes — icke omoraliskt, ty på så nåra håll betraktar man icke frågan, men -— vansinnigt, farligt, farligt för honom sjelf; man framståller betånkligheter; han hår på, svarar icke, gifver stundom efter för ett par tre dagar, återtager sedan sitt förslag, och såtter sin vilja i verket. I arbetsbordet i hans kabinett finnes en draglåda, som stundom står halföppen. Han framtager derur ett papper, och läser det för en minister. Det år ett dekret. Ministern håller med, eller stretar emot. I senare fal—