Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 september 1852, sida 1

De båda milanesarne sågo åter på hvarandra och tycktes med sina miner fråga hvarandra om hertigen och hans handsekreterare icke i en hast blifvit vansinniga. — Änna ingentingl ropade Philip Maria ännu en gång, i det han förtviflad slog sig för pannan. Ingenting! ingentingl — Hvad skall detta betyda? sade Ericcio, hvilken var nåstan lika så blek som hans herre, ty ansvaret låg på honom ensam. Han hade icke allenast Carmagnola att frukta, utan åfven hertigen, som ju alltid var beredd att för sin egen såkerhet uppoffra dem, hvilka han begagnade som verktyg. Plötsligen tog handsekreteraren ett skutt, liksom om en giftig insekt hade stuckit honom. — Hör ni? hör ni? sade han till hertigen. — Jag hår ingenting, svarade Visconti, i det han höll örat tått intill dörren. — Nej, nej, inte hår; nere på stora torget, sade Ericcio. Visconti reste sig upp och lyssnade. Snart hörde han från alla sidor ropet: — Lefve Carmagnolal lefve Carmagnola! — Råddad! råddad! ropade hertigen aldeles tillintetgjord. XY