Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 september 1852, sida 1

y Napoleon Le Petit. (Forts. fr. föreg. n:o.) Hans anhängare — och sådana finnas — vilja gerna uppdraga paraleller mellan honom och hans farbror, den förste Bonaparte. De såga: den ene har skapat den 18 Brumaire, den andre den 2 December; de åro tvenne årelystne tillsamman. Den förste Bonaparte ville återupprätta Vesterns kejsardöme, göra Europa till en vasallstat, beherrska kontinenten med sin makt och blända den med sin storhet, sjelf taga ordförandestolen, och gifva konungarne taburetter; han ville att historien en dag skulle säga: Nimrod, Cyrus, Alexander, Hannibal, Cesar, Napoleon; han ville blifva verldens herre, och han blef det. Den hår vill hafva håstar och flickor, kallas Monseigneur, och lefva godt. Det år derför han skapat den 2 December. — De åro tvenne ärelystne tillsamman;jemförelsen år träffande. Tillåggom, att denne vill blifva kejsare, han också, likasom den förste. Men hvad som borde något afkyla jemförelseifvern, år den omståndighet, att det måjligen år en liten skillnad mellan att eröfra en kejsarkrona, och att stjäla henne, som en ficktjuf. Vare härmed huru som helst; men hvad som år såkert och aldrig kan beslöjas, icke ens af denna bländande ridå af åra och olycka, på hvilken står tecknadt: Arcole, Lodi, Pyramiderna, Eylau, Friedland, S:t Helena — hvad som år såkert, sade vi, år det, att den 18 Brumaire år ett brott, en flåck på kejsarens minne, och att den 2 December utvidgat och förstorat denna flåck. Ludvig Bonaparte vill gerna gifva sig en anstrykning af Socialist. Han kånner, att han der vid lag har ett slags obegrånsadt fålt, tjenligt att bearbetas af årelystnaden. Vi hafva förut nåmnt, att han tillbringade sin tid i fångelset med att förskassa sig en qvasi-reputation som demokrat. Ett drag målar honom. Når han, under fångenskapen i Ham utgaf sin bok om pauperismen, en bok, som efter allt utseende, tycktes hafva till enda och uteslutande mål, att sondera det sår, som kallas den stora massans elånde, och uppgifva låkemedlen, sånde han detta verk till en af sina vånner, jemte följande biljett, som vi sjelfva haft under ögonen: vläs detta arbete Öfver pauperismen, och såg mig, huruvida ni tror, att det kan lånda mig till gagn.Ludvig Bonapartes förnåmsta talang år tystnaden. Före den 2 December hade han en konselj af ministrar, som inbillade sig vara något, emedan de voro ansvarige. Presidenten presiderade, och det var allt. Aldrig, eller eller åtminstone högst sällan, deltog han i diskussionerna. Under det herrar Odilon BarL—ä—ä—ä— c D —