Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 september 1852, sida 1

AAA — let, kastar Bonaparte papperet tillbaka i lådan, der det finnes mycket annat pappersskräp, — den allsmägtige mannens drömmar. Han låser lådan, tager ur nyckeln, och går bort, utan att såga ett ord. Ministern helsar och aflågsnar sig, förtjust öfver denna eftergifvenhet. Morgonen derpå står dekretet i Monitören, — stundom med ministerns underskrift. Pris vare detta sått, att gå till våga, har han alltid till sin tjenst den stora kraft, som ligger i det ovåntade; och som han icke inom sig sjelf råner något motstånd i hvad andra menniskor kalla samvetsskrupler, så fullföljer han sina planer tvårs igenom, eller tvårs öfver hvad hinder som helst, och når sitt mål. Någon gång studsar han tillbaka, icke för den moraliska beskaffenheten, men för den möjliga materiella följden af sina handlingar. De, i Monitören för den 9 Jan. offentliggjorde, dekreterna om åttiofyra representanters drifvande i landsflykt upprörde allmånna kånslan. Så vål bundet och sammansnöradt Frankrike också var, så kunde man likväl känna ryckningarne. Man var ännu allt för nåra den 2 Dec., hvarje uppskakning kunde blifva farlig. Ludvig Bonaparte insåg det. Följande morgon, den I0, skulle ett nytt landsförvisningsdekret publiceras, innehållande ättahundra namn. Bonaparte låt gifva sig Monitörens profblad; förteckningen fyllde sjorton spalter af den officiella journalen. Han skrynklade bladet, kastade det på elden, och dekretet utkom icke. Proskriptionerna fortgingo utan dekret. Vid sina företag har han behof af medhjelpare och medarbetare, han behöfver, hvad han kallar -menniskor. Diogenes sökte dem med en lykta, han söker dem med en bankonot i handen, och — han finner dem. Vissa sidor af menskliga naturen alstra ett slags personager, för hvilka han utgår ett naturligt centrum, och som ovilkorligt gruppera sig omkring honom, till följe af denna hemlighetsfulla gravitationslag, som lika mycket beherrskar den moraliska atomen, som den kosmiska. Under vissa epoker i historien finnes det sjustjernor af stora mån, under andra åter af snapphanar. Men låtom oss icke förblanda denna epok, Ludvig Bonapartes lilla minut, med seklet; den giftiga svampen skjuter upp vid ekens fot, men han år icke eken sjelf. Ludvig Bonaparte har lyckats. Han har till sin disposition penningar, bank, börs, kassakista och alla dessa menniskor, som så lått passera från ena stranden till den andra, då de blott hafva skammen att klifva öfver. Han har gjort Changarnier till dupe, Thiers till ett fårhufvud, Montalembert till en medbrottsling, makten till en råfvarehåla, och budgeten till sin förpaktaregård. Han har stått till republiken med sin banditstilett, men republiken år som Homeri Gudinnor: hon blöder, men hon dör icke. Man har i myntverket sraverat en medalj, decembermedaljen, till åra för det sått, hvarpå han håller sina eder. Fregatten la Constitution har blifvit omdöpt till fregatten VElyse. Han kan, når han