Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 augusti 1852, sida 2

innan Beatrix, och att denna dotter år prinsessan Bianca. — Hertig Visconti, svarade Michaela, i det hon med stolt förakt visade på Ericcio, befall denna menniskan tiga och hör på mig. Innan ni dömer mig, måste ni vål först veta hvad jag har att såga, för att bevisa mitt påstående. — Det medgifver jag, sade Visconti, som håruti trodde sig finna ett förtråffligt tillfålle att utan fara visa sig opartisk; öfverväg noga hvad ni har sagt och betånk att det icke är ord utan bevis som jag fordrar. Ericcio lugnades åter fullkomligt af dessa hertigens ord. Hvad kunde vål Michaela i sjeltva verket såga? Hvilka bevis om sin börd kunde hon vål förete? uppenbarligen inga. På samma gång som Visconti visade sig eftergifvande för henne, så utlade han också en snara, den hon icke kunde undvika. — Ni vill hafva bevis, sade Michaela, det år icke mer ån rått. Hon framtog ett papper ur sina klåder, visade det och sade: — Hår år ett, som icke skall lemna er ringaste tvifvel öfrigt. — Hvad år det för ett papper? frågade Visconti med någon oro.