Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 augusti 1852, sida 2

tat RR Dödsfall af vattuskräck. Från Hernösand skrifves i H. P. om ett dödsfall i följd af hundbett, och hvarom provinciallåkaren doktor Eneroth ingifvit rapport. Vi meddela deraf följande: Omkring medio af Juni månad blef bondesonen Anders Gustaf Lindstråm, från Stigeby och förutnåmnde socken, biten af en till gården hörande hund, hvilken han, för att ihjelskjuta, just då skulle utbåra från det rum, der hunden varit bunden och instängd. Bettet, som trässade dorsalytan af venstra handen, midt öfver pekfingrets första ledgång, var obetydligt och endast genomtrångande hudbetåckningen; skedvatten indröps genast i såret, hvarefter detta hastigt låktes och det passerade snart glömdes. Fredagsafton, den 6 dennes, började Lindstråm förmårka en smårtsam kånsla i venstra handen, småningom stigande uppåt och på lårdagen öfvergående till värk i hela armen åt nacken och öfre delen af ryggraden, i förening med stor oro och nedslagenhet, qval och bränning i precordia. Söndagsförmiddagen infunno sig de första symptomerna af kramp i svalgets muskler och från denna tid intrådde, jemte en brånnande kånsla i halsen och magen, de förskråckligaste qval och dvåsningssymptomer vid försök att nedsvålja vatten eller andra flytande åmnen. Med kortare afbrott af ett slags lugn ökade sig symptomerna allt mer och mer, paroxysmer af raseri infunno sig, då den sjuke, som ej kunde ligga, utan satt i framlutad stållning, rusade upp på golfvet och begårde att fasthållas. I allmånhet hade medvetandet varit bibehållet. Då låkaren, tisdagsmiddagen kl. I den 10 dennes, ankom till stållet, satt den sjuke, på egen begåran, fasthållen af tvenne personer, af hvilka den ene, hållande honom i sina knån, hade armarne hårdt spånda Öfver patientens maggrop och den andre fasthöll hufvudet. Ansigtet var rödt, dgonen blodsprångda, stirrande och gnistrande, tungan glånsande råd; några blåsor under densamma kunde ej förmårkas; ur munnen flöt och utspottades i ymnighet en seg, slemmig saliv; pulsen något hård, men ej hastig; sköldkörteln (glandula thyreoidea) på halsen kåndes crepiterande af extravaserad luft. Oupphörliga anfall af qvåfning egde rum och den sjuke doppade då med en konvulsivisk håftighet ena handens fingrar i ett på sidan om honom stående kårl med vatten och nårmade den med samma skyndsamhet åt munnen, hvarvid de våldsammaste förvridningar af ansigtets muskler och kroppen, jemte de förskråckligaste qväfningsanfall insunno sig, hvarunder fingrarne nedstöttes i halsen, såsom skulle han genom tungrotens nedtryckning söka bana större utrymme för andedrägten. Enahanda qväfningssymptomer framkallades genom äsynen af det åt honom framråckta vattenkårlet. Ingen droppe af något flytande åmne kunde nedsväljas, hvaremot, ehuru med svårighet, några hallon depasserade svalget. Jemte nyss anförda symptomer anmårktes en förvånande kånslighet för luftdrag. Endast nårmandet till den sjukes ansigte af en näsduk, för att aftorka svetten eller den utflytande saliven, framkallade qvåfningsanfall, ja — till och med en