Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 augusti 1852, sida 1

trodde mig få båra? Den tillhörde mig: icke mer. Då blefve grefve Carmagnola ingenting annat ån man till sångerskan Azzolettas dotter; han skulle se sig nödsakad att som en åfventyrare lemna Milano och Lombardiet, samt med hustru och barn sluta sitt lif i fattigdom och elånde. — Herr grefve, ropade Visconti, hvars vederstyggliga drag blefvo purpurröda af vrede, ehuru han gjorde sig all möda att blifva herre öfver sig sjelf, ni år ganska svår att öfvertyga, och jag vore vål beråttigad att förundra mig öfver, att mitt ord icke år ett tillråckligt bevis för er. Men nog om detta åmne, hvaröfver vi redan talat alltför mycket. Grefve Carmagnola, jag ber eder, låt oss afbryta ett samtal. som sårar mig, och åtnöj er med att vara försåkrad om mina yaskaplisa tånkesätt för er. Jag upprepar ånnu en gång, att jag år lycklig, g ganska lycklig. att jag kunnat bevilja er begåran, och att ni från denna dag kan betrakta er som min dotter Biancas gemål. Carmagnola ville återigen svara, då ett högt rop af öfverraskning eller förskräckelse plötsligen hördes från galleriet — genast derefter intrådde en djup, högtidlig tystnad. — Hvad var det? frågade Visconti.