Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 augusti 1852, sida 1

mande varor med våra egne, (det må då vara med sådana, som vi kalla penningar, eller med varor i egentlig mening). Göra vi icke detta, så köpa och betala vi alls icke.— Och om voberoendet heter det: -Lika litet som vi blifva skattskyldiga till utlandet, genom att taga dess produkter, lika litet blifva vi beroende af detsamma. Vilden, som år belåten med djurets hud till drågt, med sin jagteller fiskfångst till föda, och skogen till boning, år i mycket oegentlig mening oberoende. Ja, i sjelfva verket år han hjelplås och beroende i hög grad, hvilket tydligast visar sig, då han drabbas af olyckor, eller ligger på sjukbådden. Önska vi detta slags. oberoende, då må vi så gerna asskassa, så vål arbetets fördelning i vårt eget land, som handeln med utlandet. Men då få vi också nöja oss med allt i den råaste form, och med. de få ting, som vi med våra egne hånder kunna åstadkomma. Med civilisationen mångfaldigas behofven, men vi blifva icke dersöre beroende af dem, medelst hvilkas bistånd de tillsredsställas. Den inbördes hjelp, nationer råcka hvarandra, år just ett af de måktigaste medel att minska beroendet och hjelplösheten, ty den, som har millioner menniskor att hålla sig till, sör att så sina behof uppfyllda, röner mindre känsla af beroende, än den, som endast har tusen att anlita o. s. v. Och med vår nuvarande utveckling, kunna vi också, i mångfaldiga riktningar, icke undvara utlandet. Om vi alltså skulle kallas beroende, för det vi taga varor från utlandet, så äro och förblifva vi, till evig tid, beroende i mycket; att frigöra sig i en och annan enstaka riktning, oaktadt man dervid tvingas att till inländska fabrikanter betala varan öfver dess värde, kan således icke tillfredsställa begåret till oberoende; och hår erindra vi ånnu en gång, att utlandets beroende af oss, i alla fall, alltid kommer att blifva lika så stort, som vårt af det; hårmed må man lugna sig.Sjelfva qvintessencen af förf. åsigter och reslexiona torde kunna anses innehållas i följande lilla godbit, som tyckes oss så der temligen dråpande i sak: -Antingen år vår egen industri icke allenast i stånd, utan, till följe af en liflig inre konkurens, åfven tvungen, att lemna sina produkter till lika billist pris, som utlandet: hvarför då skydda den, når den hvarken behåfver, eller kan draga nytta af ett skydd? — Eller också år skyddet, liksom i ofvannåmnde fall, obehåfligt, för att den ifrågavarande industrigrenen må kunna blomstra, men derjemte den inre konkurrensen så ringa, att fabrikanten, med tillbjelp af en skyddstull, kan såtta priset högre ån utlandet; i så fall beskattas hela folket, på det några få må skörda en öfverdrifven vinst. — Eller slutligen behåfves verkligen ett skydd, för att industrigrenen må kunna trifvas, då fabrikationen år kostsammare hår ån i utlandet, eller, med andra ord, fabrikanten har, med tillhjelp af skyddet, jämt så stor inkomst, att den någorlunda svarar emot en billig rånta för hans anvånda kapitaler, och hans arbete blir någorlunda betaldt;