Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 augusti 1852, sida 1

Carmagnola förlängde så mycket som möjligt den af Michaela tillredda frukosten, hvarvid hon naturligtvis spelade en matmoders roll. Han kånde sig så lugn och lycklig, då han, med dessa båda personer, hvilka voro honom dyrbarast i verlden, intog den anspråkslösa måltiden under det gamla pommeranstrådet. Allt hvad han såg omkring sig våckte så ljufva minnen hos honom, att han med smårta såg skiljsmåssans stund nalkas. Det var en herrlig afton. Trådens skuggor förlängde sig och föllo som hemska jettegestalter öfver de kala klipporna ned i de djupa klyftorna, i hvilka redan ett djupare mörker herrskade. De sjädrade sångarne, hvilka hittills med sina sänger lifvat denna ödemark, tystnade den ena efter den andra, för att vederqvicka sig genom en vålgörande sömn och sedan med förnyadt jubel kunna helsa den inom så timmar åter uppgående solen. Ändtligen måste grefven slita sig ifrån sin far och sin ålskade, men skiljsmåssans smärta mildrades af visssheten, att man snart åter skulle tråffas för att aldrig mera skiljas åt.