Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 augusti 1852, sida 1

—————— förvånades att hos grefve Carmagnola återfinna samma glödande passion och innerliga hjertlighet som intagit henne för herden Francesco. Följande dagen, helt tidigt, under det Michaela aflägsnat sig, för att tillreda osten och frukterna, som skulle utgöra frukosten, förde Carmagnola sin far under det gamla pomeransträdet, hvarifrån man kunde öfverskåda bela trakten, och satte sig jämnte honom på en gräsbänk, den han sjelf såsom gosse uppfört omkring den hundraåriga stammen. — Min far, sade han, hör mig nu medan Michaela är frånvarande. — Tala, mitt barn, jag hör dig, sade gubben. — Redan förut har jag för dig min far, berättat bertiginnan Beatrixs historia — historien om denna olyckliga furstinna, som för ett henne påbördadt brott, blef halshuggen på öppet torg, och hvars död, hvartill jag sjelf var vittne, uppfylde mitt hjerta med medlidande, harm och fasa. I dag skall jag fortsätta min berättelse, af hvilken du då erfor endast hälften. — Min far: hertig Visconti hade två döttrar — den ena föddes honom af en mätress, en sångerska vid namn Azzoletta, den andra var frukten af hans äktenskap med hertiginnan Beatrix. Af dessa båda flickor befinner sig den första för närvarande vid bofvet i Milano, under namn och titel af prinsessa, medan den andra, hertiginnans dotter och hertigens rättmätiga arftagerska framlefver sina dagar i en liten okänd by bland Piemontesiska bergen. — Henne, min far, känner ni — hon har lefvat hos er, och kallar er sin far — det är Michaela. — Michaela, det barne3 som anförtroddes i min vård! utropade gubben helt bestört. — Ja, min far, samma barn, som ni emottog af piemontesaren Ericcio, och som jag älsksr af hela