Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 juli 1852, sida 1

AAAAHAAii ——— oasbrutna och ostörda tillämpning år den enda rörelse, det enda lif, som får ega rum. För ösrigt år den stora massans enda beståmmelse, att arbeta mycket, och åta litet, och de privilegierades alt åta mycket och arbeta litet, eller intet. Detta år den enda ordning de vilja veta utaf, och löper denna sara att aldrig så litet rubbas, så skrika de om samhållsordningens upplåsning, om -samhällets sönderfallande i ruiner-, och mera dylikt. Må vi nu gå till en annan bild — låtom oss, t. e., betrakta en vext, en blomma. Hår finna vi en oupphörligt fortgående föråndring och omgestaltning. Ända från den vårmorgon, då blomman, som ett litet sammanrulladt blad, skjuter upp ur mullen, sökande efter luft och ljus, ånda till den solklara sommardag. då hon uppnätt sin fulla mognad, år hon intet ögonblick den samma, som hon var under näst föregående tidsmoment. ouppbörligt upptager hon, medel-t sina rötter och blad, nya, friska närinesm.adel för sin organism, och detta icke blott för densammas bestånd, utan åfven får dess utveckling och fullkomnande, under det hon hka oupphörligt asfsöndrar det gamla, förbrukade, odugliga. Skulle nu detta ståndiga upptagande och assöndrande, denna oupphörliga tillvext icke försiggå med ordning, utan vara åtföljd af en ståndig oreda och förvirring i de rörelser, som hårvid sörsiggå i vextens inre? En blick på det herrl: ga resultatet, på den fullvexta blommans sköna, harmoniska gestalt kan öfvertyga oss om motsatsen. Denna ordning, under en successivt fortgående förvandling, år det nu som vi hafva kallat rörelsens ordning, i motsats till hvilans, eller stillaståendets, och att densamma lika vål låter tånka sig vid samhållets fortgående utveckling, som vid vextens, torde nog vara obestridligt, så mycket mera, som det förra år en organism af vida högre natur ån den senare. En sådan ordning skulle också i verkligheten ega rum åfven vid staternas omgestaltningar, om dessa finge försiggå stilla och successivt, allt efter den inneboende lifskraftens (ideernas) utveckling och dess behof, att uppenbara sig i allt fullkomligare skapelser. Men likasom man, genom onaturliga yttre tvångsmedel, kan hos en vext förhindra safternas fria och reguliera gång, och dymedelst motarbeta dess stilla, oskyldiga utvecklingsprocess, så kan åfven den stora organism, som vi kalla staten, genom våld och tvång af siendtliga magter, högmodet, herrsklystnaden och dumheten, uppehållas i sin naturliga utveckling till möjligaste andliga och materiella fullkomlighet. Och likasom, hos den fångslade och plågade vexten, lifskraften antingen icke förmår besegra det förhatliga hindret, utan hela organismen, till följe håraf, borttvinar och dör, eller den också redan vunnit nog intensitet, för att med våld bana sig våg, och följden håraf blir oregelbundna, disharmoniska skapelser, — på samma sått kunna i samhållet, genom de magteganaes tvångsmedel, de himlaburne ideerna så små