Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 juli 1852, sida 1

2— —— 2—— Denna enthusiasm var dock nåra att förorsaka ledsamma följder. Det skygga djuret, uppskråmdt af detta oupphörliga blomsterregn, började gnågga och ville ila bort; tyglad af ryttarens kraftfulla hand, stegrade det sig förfårligt, började gå rundt och gjorde de ursinnigaste ansträngningar att askasta sin ryttare. Gnistorna sprakade från stenarna och den försärade solkhopen afvak dade bäfvande utgången af denna strid, som kunde blifva högst olycklig för den sjelf, om ryttaren dukade under. — Vid en stöt, håftigare ån de andra, som håsten gjorde, hörd es ett genomträngande rop från hertigens estrad. — Detta rop kom ifrån prinsessan Bian ca, som, intagen af en plötslig sörskråckeltte, nedsjönk på sin plats, blek och kall som en marmorild. Ändtligen måste hästen gisva v ika för Carmagnolas starka hand, och den na fortsatte sin våg genom folkmassan så lug a och likgillig, som om ingenting händt. Eäan närmade sig estraden, och då han anlåndat dit reste sig samtliga hofmånnen, på ett te cken af hertigen, och blottade sina hufvuden. Ericcio gjorde detsamma, men i det han bugade sig, kastade han på triurnsatorn en blick, skarp och genomträngande zom spetsen af ett spjut.