Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 juli 1852, sida 1

Något om ordning och oordning och hvad dermed kan ega gemenskap. Bland de fraser och braskande ord, som konservatismen vanligtvis kör med, och i tid och otid skjuter framför sig, spela orden sordning:, samhållsordning-, -samhällsoråningens upplösning en vigtig roll. För de konservative år ordning och reda något aldeles o förenligt med statslifvets utveckling på reformernas våg, ithy att denna utveckling och successiva omgestaltning, efter deras förmenande, intet annat år, än just en upplösning af all ordning. Men i detta, som i så mycket annat, åro deras resonnemanger lika ytliga, som falska. Utan ordning skulle verlden icke ega bestånd; ordning år ett conditio sine qua non för universums fortfarande existens, och utan ordning år intet friskt, krafdullt lif tånkbart, vare sig i materiens eller andens verld — i individens eller samhållets organism; detta medgifves utom all fråga. Men tänka vi litet efter, så finna vi, att ordet ordning kan tagas i dubbel bemärkelse — att der finnes, både för tanken och i verkligheten, tvenne slag af ordning: en, som vi kunde kalla hvilans, och en, som kunde benämnas rörelsens ordning; den förra af lågre, den senare af högre natur, den förra egentligen tillkommande existensen, varandet, blott och bart såsom sådant, den senare tillhörande blifvandet, utvecklingen, lifvet i högre mening. Ett par exempel torde åskådliggöra detta. Låtom oss betrakta ett urverk. Hår finnes visserligen ordning, och måste så finnas, för att de olika delarne icke må rubba hvarandra i sina lägen, utan alla, hver på sitt sått, samverka till att hålla mekanismen i gång. Men detta oaktadt. kan den, i uret sig, uppenbarande ordningen, icke sågas ligga i rörelsen; ty ålven innan verket sättes i gång, finnes ordningen derförut, såsom blott bestående i alla delarnes vederbörliga relativa form, storlek och afstånd från hvarandra, och når denna ordning en gång år gifven, så behöfver det hela blott genom den drifvande kraften såttas i rörelse, och denna senares fortfarande år endast en produkt af drifkraften, jemte den ordning som fanns i verket, redan som stillastående. Icke heller åstadkommer rörelsen, hvarken hos delarne, eller hos uret såsom helt betraktadt, någon förvandling, någon utveckling till större fullkomlighet, utan alltsammans förblifver i in statu quo, tills slutligen genom delarnes sörnötning. all rörelse afstannar. Ordningen i uret år således, oaktadt delarnes relativa rörelse, blott en hvilans ordning, och hela verket derför blott en död mekanism. Men just till en sådan död mekanism vilja de konservative hafva samhållet. Allt skall förblifva, såsom det af ålder varit, seder och inråttningar, lagar och stadganden, och dessas