Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 juli 1852, sida 1

Kmä — — — —ä—ä—I——— — Det år han! det år Francesco! mumlade han mellan sina bleka låppar, men så sakta, att ingen kunde höra det. Ilvarför detta falska namn Uberti? hvarför denna söråndring och hvem har åstadkommit detta underverk? Ett underverk, som redan varat öfver tre år! Hvad som ån må ligga fördoldt under denna hemlighet, så måste ålven denna menniska dö, sedan hertigen nu åndtligen kastat sitt hat på honom. Bianca hade stigit upp liksom de ösriga. Med ena handen stöd je hon sig mot sin stol och tryckte den andra mot sitt bröst, liksom för att lugna sitt klappande hjerta. — Grefve Carmagnola, sade Visconti till denne, det emottagande, som ni i dag röner i Milano, bevisar bättre än alla ord det värde jag sätter på de tjenster ni gjort mig. Men dermed har jag icke afbördat mig min skuld; kom i morgon till palatset och vi skola bemöda oss att erbjuda er en belöning, som år er värdig. — Min furste, svarade Carmagnola, jag har i Ers löghets tjenst gjort allt hvad i min förmåga stått; till en del år jag redan belönad derför genom den vischet, som jag erhållit i detta ögonblick, att det icke lyckats mina fender att undanrycka mig ert sörtroende.