Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 juli 1852, sida 2

helt annan kånsla ån likgiltighet hittills HJ afhållit honom att fråga Gabrino ou henne. Ur det tysta betraktande, hvaråt han Öfverlemnat sig efter Gabrinos sista ord, väcktes han plötsligt af ett larm i hans granskap. Man hörde rop och svordomar, samt deremellan hånande anmärkningar och gapskratt. Upphofsmånnen till detta ovåsende voro två barn, hvilka gledo som ålar genom den såmlade folkmassan, och derunder utdelade pufI far och stötar till höger och venster, utan att bekymra sig om de skållsord och förbannelser som utöstes öfver dem. — Slutligen stannade de i nårheten af Gabrino och mannen med den röda plymen. Det var tvenne gossar om tio till 12 års älder, af hvilka i synnerhet den ena hade ett ansigte, som förrådde slughet och skålmaktighet. Läsaren gissar såkerligen, att denna senare icke var någon annan, ån vår vån Ascauio. — Se, Dominico. sade han till sin yngre kamrat, hvilken liksom han, genom vårman I och den häftiga anstrångningen blifvit alldeles skarlakansråd i ansigtet, om jag lydt dig, så hade vi ånnu varit bakom hela folkhopen, och nu åro vi endast några få steg från triumfbågen.