Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 juli 1852, sida 2

Korrespondens. London d. 12 Juli 1853. Såsom ni konhända vet, har hår uppstått ett nytt politiskt parti — det Grahamska. Det daterar sig från sir Robert Peels dåd. Sir James Graham som . . . Lå I var inrikes minister under denna utmärkta Å ? . LJ statsmans regering och hans förnämsta biträde ända till hans dåd, blef sedermera verkstållare af hans politiska testamente. Sir James Graham, hr Gladstone, hr Sydney Herbort, grefven al Aberdeen, hr Cardwell och några andra bildade ett parti, hvars uttalade princip var, att realisera sin aflidne chefs förslager och åsigter i alla deras logiska konse. 2 . qvenser. Dessa projekter hafva ännu icke blifvit offentliggjorda, men jag kan upplysa, 2— — 22—— att sir Robert Peel hyste den stora iden, att alla lagstiftningens och regeringens bemödanden borde gå ut på att förbereda folket för demokratiska institutioner, i ordets fulla bemårkelse förenliga med vår konstitution, d. v. s. att hvarje individ, som betalar skatt, huru liten den än må vara, bör så del i regeringen. Erfarenheten hade gifvit den stora statsmannen, hvars bana döden alltför tidigt stäckte, den fasta öfvertygelsen. att jämnlikheten mellan alla menniskor bör vara fullkomlig, : hvad de politiska och religiösa rättigheterna betråslar: att inga privilegier eller exklusiva institutioner borde finnas, undantagande sädana, som bibehållas för det allmänna båsta, såsom pårskapet; att alla inskrånkningar i afseende på religionsutöfning borde försvinna. I i Ja, de principer, som för mera ån ett halft sekel sedan bekändes af utmärkta Whigs. voro mindre omfattande ån de, som nu hyllas af Grahamiterne eller de konservativt liberala, som de kalla sig sjelfva. Whigs ådagalågga en stor moderation i sitt sått att gå tillvåga, och de radikala och ultras anse deras tvekan för ett förråderi mot framåtskridandets sak. Grahamiterna visa sig mera beslutsamma, mindre tvekande, mera benåsgna att riskera något och förlita sig på folkets sunda förstånd. Whigs skulle vilja moderera eller åtminstone icke medgifva de förvåntade reformerna annat ån i små portioner; Grahamiterna vilja hafva dem genast fullkomliga, såsom de hvilka sir Robert Peel verkstålde, nåmnligen katholikernas emancipation och free trade. Derifrån hårleder sig den större ynnest, hvari dessa sistnåmnda stå hos det liberala partiets mera avancerade fraktioner. Emellertid år det åndå något som hejdar deras framgång: deras beteende mot katholikerna har nåmnligen varit alltför liberalt i de bigotta protestanternas tycke, och dessa skola uppbjuda allt för att fördröja deras uppstigande till våldet. Det gifves tre andra skiljda politiska sraktioner: manufakturisternas parti, hvars chefer åro hrr Cobden och Bright; de rationella elJer filosofiska radikalerna, för hvilka man kan anse sir William Molesworth och hr Roebuck såsom ledare, och irlåndska brigaden (så kalI las de irlåndska representanterna), anförd af hr Keogh, sammansatt af mån, valda under irlåndska presterskapels uteslutande inslytande och som hafva till uppgift att bilda opposition emot och hålla hvarje regering i schack, som icke beviljar alla katholikernas fordringar. Af dessa olika partier eller parti fractioner äro tories talrikast. Då hr DIsracli var