Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 juli 1852, sida 2

och hafva sörpligtat sig att med eller mot sin vilja gå framåt, men hafva tagit till devis ordspråket sestina lenle. Grahamiterna skulle, som tare. Lord John Russell skulle vilja betrakta den protestantiska kyrkans i Irland ofantliga i chef för oppositionen, kunde han i hvad ögonblick som hellst samla ånda till 300 anhångare omkring sig; såsom parti detraktadt, disponerade tories vid sista parlamentet icke fullt 240 röster. Efter dem komma, i afseende på antalet, whigs. De voro knappt 200; vid en nyligen af lord John Russel anståld revy hade detta antal minskats med mera ån en sjerdedel. Men detta var efter den berömde partichefens uttråde ur kabinettet. Då man fråndrager de likgiltiga. medlem mar, hvilka sällan bevista kammarens diskussioner eller undvika att deltaga i voteringen öfver srågor, som icke hafva ett lokalt interesse, af särskild vigt för deras kommittenter, så kan resten af den upplåsta församlingens medlemmar i lika stora delar hånföras till manufakturisterna, de radikala och irlåndska representationen. Grånsorna emellan partierna I åro så obeståmda, att en noggrannare uppskattning skulle vara nästan omöjlig. Om man frågade mig hvilka principer i detta ögonblick förfåktas, så skulle jag få mycket svårt att svara derpå. Undantagande hos Peeliterna, år allt dunkelt och obeståmädt. Tories hafva öfvergifvit skydds-systemet. whigs, med lord John Russel till organ, sätta sin förtråstan mera på sina fordna tjenster, ån på sina löften för framtiden. De åro för långe sedan pröfvade vånner till nyttiga reformer jag redan sagt, vilja gå både långre och forinkomster, som en minnesvård af skriande oråttvisa och handla derefter; sir James Graham och hr Gladstone vilja öfverändakasta den kungliga suprematien öfver anglikanska kyrkan och proklamera den af katholikerna begårda fullkomliga religionsfriheten. Manufakturist-partiet, de radikala och irländska brigaden åro hvar för sig icke farliga, men blifva det i samma ögonblick som de förena sig till en majoritet. Deras inflytande år snarare negatift ån positilt. De skulle sluta sig till det af de tvistande partierna, som losvar dem mest; i denna öfvertygelse losva de mån, I i I I H I som åro af samma gry med sir James Graham, allt och lyckas sålunda att få ösverhand öfver sådana samvetsgrannare politici, som lord John Russell. Tories bibehålla sina gamla villfarelser, de ashälla sig från hvarje ny organisk reform, men godkånna, ehuru ogerna, allt det som blifvit gjordt af deras motståndare. De medgifva free trade såsom en fait accompli; de sörbinda sig att komplettera den, hvilket å deras sida vill såga detsamma som att de vilja nedsätta produklionskostnaden för landtmannavaror och fördela de direkta skatterna på ett mera jåmnlikt sått emellan alla samhållsklasser. De förklara sig för protestantismens kämpar, i opposition mot Grahamiterna och ultramontaneraa. Med ett ord, deras system år I motstånd mot hvarje förändring. Utom denna öppna antagonism emellan ministrarne och oppositionen lefver hos den senare en hemlig strid, ett djupt agg, framkalladt af de bemödanden, som bhfvit gjorda af Grahamiterna, för att i det liberala partiets styrelse sticka ut lord John Russel och några andra notabla whigs. Mot detta siendtliga handlingssått har lord John Russel vinnlagt sig om att på det nårmaste förena det verkliga whigpartiet, för att i sitt skåte till lyckligare tider bevsra den heliga elden. (Fortsättn.)