Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juli 1852, sida 1

Ålt såsom bröder samman vandra I glådjens och i sorgens stund. Hyad, i sin stränghet huld, naturen menat, Som sjelf åt oss vår arfjord skiftat har, Och hvad Försyaen, som i nåd förenat På samma hufvud våra kronors par-. må vi deras stora menias fatta, Som Nordens framtid innebår: Nåst egen vålfård intet högre skatta Ån den som oss gemensam år. Så låt oss våra böner blanda, Alt Gud beskydda må med samma band och fylla upp med samma anda Så vårt som edert fosterland. Lördagsmorgonen samlades alla vid hamnen, derifrån Nordcapoch Ber:zeliussörde en skara af mån och ynglingar ut till Ladugårdsön. Man landade vid Christian Åugusts (i Sverige Carl August-) monument, hrilket stod omgifvet af doftande linnier. Hårifrån begaf sig sållskapet i ett långt tåg till Oscarshall; besåg denna vackra byggnad och dess herrliga utsigter och genomilade dess salar, prydda af Tidemands, Gudes m. fl. norska målares sköna konstverk. Åter satte sig 2 2 . o M det ändlösa tåget i rörelse, med sängarne i spetsen, till Hovedgaarden, hvarest man angenämt öfverraskades af ett i en vacker alle dukadt middagsbord, hvilket lår hafva hållit icke mindre ån 200 alnar i långd. Det var H. M. Konungen, som hår bjudit de resande, jemte deras norska vårdar, på middag. Middagen var också i sanning kunglig. Man beråknade att omkring 12 å 1400 personer deltogo deri. (irefve Wedel Jarlsberg fungerade såsom vård å II. M:is vågnar, och vålkomnade gåsterna. Helsningen besvarades af mag. Sahlin, som på ett lyckligt sått föreslog skälen för konungen, hvilken dracks under lisliga hurrarop: likasom sedermera skålen för grefve Wedel. Efter slutad middag återvånde man på ångbåtarne till staden, hvarest theaterdirektionen inbjudit de svenske resenårerna att öfvervara en representation å stadens offentliga theater. Spektaklet begynte med en vacker prolog till de resandes vålkomst, författad af Borggaard, i hvilken publiken med lisliga bifallsrop instämde. Hårpå uppfördes pjesen-William og Emma eller Vandkuren-, deri slera skandinaviska allusioner sörekommo, samt slutligen en ballet af danskonstens måstare, Bournonville, deri -Jomfruerne Priceväckte allmän förtjusning. Ifrån spektaklet begåfvo sig väl de slesta hem; andra åter voro inbjudna dels på bal, dels på souper hos samiljer i staden eller på landet. De senare voro sannolikt slertalet, sör hvilka säledes åter morgonsolen uppgick innan den förra dagen var slutad. Såndagen den 27 Juni var ågnad åt en utflygt till Sandvigen och Kolsaas, dels på ängbåtarne, dels i vagnar. Det var en mådosam fård, ty man måste gå uppför en brant bergspets, men den lånade sin möda. Herrlig var den utsigt som ifrån detta berg — 1600 fot öfver hafvet — utbredde sig för åskådaren. Det var Norges natur, om icke i all sin vilda storhet, sådan den företer sig i Bergens stift och i de nordliga delarne af landet, dock tillråcklig stor, för att ösverväldiga dem, som ej sett annat ån mellersta eller södra Sveriges landskap. Med förtjusning hvilade man sig hår, under njutande af den sköna anblicken. Vexelsånger utförda mellan svenska och norska sångare och söljande vackra poem af welhaven utdelades: De Unges Forbund. De vidtadskilte Frender bar Somren sammenbragt, og i de rakte Hender er Meer end Velkomst lagt. Fra vore Lövpauluner, fra Festens Toneström, fremskyde gamla Runer ( Haabets vaagne Dröm. Her unge Hjerter banke, her sunkler Gledens Drik, og Mödets dybe Tanke staaer lys i hvert et Blik. Saa let som Fugle synge i Lundens Skyggely, saa löfter ber vor Klynge sit Höitidskvad mod Sky. Men som i Lundens Blade et höstligt Veir skal gaae, vil ogsaa for de Glade en Alvorstime slaae De Glade og de Unge skal höre Nornens Bud, hvor Alt, hvad her fik Tunge, maa halda o. nd