Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juli 1852, sida 1

men hon förblef orörlig och stum som en marmorbild. Han fortfor vidare: — Hertigen, er gemål, har trott sig framför allt böra underrätta er om en sak, hvarom han sjelf först i detta ågonblick erhållit kånnedom. Ni begårde att få tala med er bigtfader, abb Monti, — hertigen ansåg för en pligt att genast uppfylia en så naturlig önskan, och ännu samma morgon mottog abbe Monti er bigt. Nå, ån sedan då? stammade hertiginnan, hvars drag plötsligt förrådde den lisliga ste oro. — I samma ögonblick som abbe Monti satte soten på tröskeln till sitt hus, störtade han död till jorden. , Hertiginnan uppgal ett högt rop och beläckte ansigtet med båda hånderna. Efter några ögonblick uppreste hon åter sitt hufvud, riktade de vackra tårfyllda Ögonen mot himlen och sade: — 0 min Gud! förlåt mig, ty jag har dödat honom. Ack, borde jag icke veta, att den man, som mottog hertiginnan Beatrixs bikt var med detsamma invigd till en hastig död! — Madame, sade Ericcio, såttet, hvarpå ni söker förklara detta dödsfall, som vi alla be