återsåg; hon släpades åter till en släde; en flere månader lång resa begynte, och en natt befann hon sig åter uti hr polisministerns kansli. Man framtog ifrån ett skåp och presenterade benne samma balkostym, som blifvit henne afklådd då hon skickades i landsflykt; diamanterne, det år sannt, funnos vål icke mera derpå, men det felades ingen enda spets, intet band, ingen blomma, på den för öfrigt svartnade och förfallna drägten. Man återlemnade henne till och med hennes solfjäder och den vissnade blombukett hon burit, uti hvilken en lång generation af spindiar och ohyra nu hade sina bon. Hon försattes deruppå i srihet! Denna dam kände icke mera orsaken till sin betrielse Ån hon känt den till sin bestraffning. Då man frågade, om hon aldrig försökt att skaffa sig upplysningar i detta fall, svarade hon: Skulle jag väl kunnat vistas så lång tid i Siberien, utan att hafva lärt Mig att vara tystlåten! Och hvad skall man vål såga vid edert återseende i societeten? ÅIntet! de som förut kånnt mig skola afhålla sig från alla kommentarier, och åt dem som fråga: hvilken år denna dam? hvarifrån kommer hon? hvar bar hon vistats?s olir det enklaste svaret: Madam har tillbringat flere år på sina gods. . För några år sedan hade en person, som ägde relationer med några af de maktägande i landet, den oförsigtigheten att berätta några anekdoter rörande distorien om de hemliga sällskaperna, ett grannlaga åmne, hvartill vi måhånda framdeles skola återkomma, och öfver hvilket han utbredde sig temligen fritt. En morgon infinner sig hos honom en polisofficer, och beder honom, med den utmärktaste artighet, att följa sig till grefve Benkendorffs kansli. Ett besök af sjelfva dödsengeln kan icke vara mera förskräckande ån ett dylikt budskap. Han lydde såsom hvar och en år skyldig att göra i dyiika fall, samt satte sig i slådan med den hemska budbåraren, lemnande sin familj uti den djupaste bestörtning. Denna dag återkom han icke, icke heller den följande; emellertid erhöllo hans anförvandter underråttelser om att han vore vid lif, att han hade mäktiga beskyddare och att de snart skulle återse honom. Så förflåto sex månader under dödlig ångest; i medio af den sjunde återvånde mannen, men uti ett tillstånd, som gjorde bonom nästan oigenkännelig äfven för hans närmaste anhöriga och vänner; hans friska kinder buro dödens likfärg; hans fetma hade gifvit plats för den yttersta magerhet; hans ögons fordna glans hade slocknat, och hans liflighet hade för alltid försvunnit under intrycket af de fasor han genomgått. Han beklegade sig icke; tvårtom, man hade bevisat honom att det endast varit fråga om en vänlig varning; sådant var emellertid det tillstånd hvaruti denna vålvilja hade bragt honom. Se hår hvad han sedermera beråttat: Kort efter sin ankomst till grefve B:s kansli blef han insatt uti ett mörkt rum; vid nattens inbrytande bands han till hånder och fötter, samt insattes uti ett slags låda på kälkar, sådana som man om vintren anvånder för fångars transporterande; ett slags gallerverk medgaf intrångandet ofvanifrån af ett svagt ljus, hårflytande från snöns reflexion, men utan att tillåta honom någon utsigt Öfver den trakt han i sträckande fart, under loppet af natten, genomfor. Kort före dagningen stadrade hans åkdon; man förband hans ögon och införde honom uti ett nytt, mörkt fångelse. Följande natten transporterades han på samma sått, för att till natten återkomma i sitt mörka fångelse och å nyo framslåpas på en våg, som hans förskråckelse sade honom vara den, der alla förhoppningar försvinna vågen till Siberien. Så förslöto nätter efter nätter — dagar efter dagar; de förra nårmande honom oupphörligt hans hemska ensamhet, de sednare lemnande honom en hvila sådan som uen snabba resans fatiger kunde medgifva. De mörka nåtterna gåfvo rum för månljuset — och månskenet aftog ånnu en gång — och månljuset återkom, alltjemt under ett ilande framåt, utan afbrott, utan att låta honom skåda en alnsbredd af den våg han genomfor. Når hans Ögon vant sig vid det djupa mörker, hvaruti man höll honom om dagarne, tillåt honom slutligen det svaga ljus, som en vinternatt utan månsken spridde genom den trånga öppningen i taket på hans åkdon, att något urskilja det inre deraf.s Såsom alla personer, hvilka äro beröfvade synen, lårde han åfven några veckor derefter, att ersåtta den genom en förmåga, som synen ofta lemnar overksam, den nemligen, som genom beroringen igenkänner söremålen. Det var honom en omöjlighet att göra någon observation Öfver den våg man genomfor, men han igenkånde sin bur, bråde för bråde, spik för spik, ja spån för spån. Sedermera, under dagens mörker, bemödade han sig att undersöka hvarje nytt fångelse, hvaruti han var insatt. Han blef förvånad öfver likheten — ja den fullkomliga ösverensstämmelsen af dessa hvilostållen. Såsom alla ryssar hade han sett gardets bataljoner, uti hvilka individerna, ånda ifrån såttet för remtygens bårande, från fårgen på deras hår, på mustachernas snitt, ända till deras plie, voro lika hvarandra som två bår, men efter att hafva rest 2 3 3,000 werst, blef han förvånad att finna mellan alla dessa fångelser en öfverensstämmelse så noggrann, som den emellan 2 jemnstora och lika an. bragte tegelstenar i en mur. En gång kom han att i ett sådant fångelse qvarlemna en kant af det hårda rågbröd hvarmed han bespisades, och hvaruti han med tånderna gjort ett sår11 1 — ND