Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juli 1852, sida 1

Det skulle varit honom kårare att hafva funnit oförstålldt hat eller förakt, ån detta kalla lugn, hvarigenom icke minsta skymt af hennes sinnesstämning mot honom visade sig. Hertiginnan Beatrix var då 45 år gammal, och i denna ålder, då, sårdeles i Italien, frunmmernas skönhet redan förvissnat, såg hon ånnu ganska bra ut. Hennes fina, hvita hy, hennes milda, svårmiska svarta ögon, hennes regelbundna drag, hvilka genom någon fyllighet voro latt rundade, ingåfvo vid första anblicken ett oemotståndligt deltagande. Hon bar en sammetsdrägt med vida nedfallande armar och på bröstet ett krusisix af koraller, uvilkas vågkra röda fårg på ett sällsamt sått asstack mot den svarta sammeten. I denna drågt hade hon dagen förut inställt sig för domstolen, af hvilken hon dömdes till döden, och folket hade båfvat tillbaka för henne, liksom får ett öfverjordiskt väsen. — Fru hertiginna, sade åndtligen åkriccio till henne, sedan han hemtat sig från sin ögonblickliga förlågenhet, förlåt om jag kommer olägligt, men jag måste tala med er å er och min herres, hertig Viscontis, vågnar. Ericcio teg derpå och väntade att af hertiginnan få höra ett bifaliande eller ogillande ord;