Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 juni 1852, sida 1

ka den som ställt sig i vågen för honom och nårmade sig med raska steg den man, hvilken de, som det iycktes, fruktade att störa i hans betraktelser. — Förlåt, herre, att jag så hår nårmar mig utan alla omständigheter, sade han; de der menniskorna ville icke släppa mig in, men jag måste genast tala med signor Ericcio. Jag ber eder således hafva den godheten att visa mig till honom. Den förnäma herrn — ty otvifelaktigt var han någon hög person — betraktade den unga herden uppmärksamt och tycktes noga lyssna till hans ord. Men plötsligt vände han honom ryggen och mumlade— Uvad vill den der menniskan mig? och derpå tycktes han åter försjunka i betraktelser, hvilka togo alla hans tankar i anspräk. Den unga herden var ett ögonblick aldeles förblufsad, men snart fattade han åter mod, och då han såg soldaterna, hvilka han så ohösligt bemött, nårma sig honom, ville han ånnu en gång tilltala mannen, i hvilken han trodde sig hafva funnit en beskyddare. Man innan ban hunnit yttra ett ord, lyfte denne med tecken af otålighet armen och gaf honom med ridspbet ett slag öfver ansigtet. På den unga mannens kind visade sig genast en purpurröd rand ur hvilken blodet håftigt sramsipprade. Vid denna oväntade förolåmpning uppgaf herden ett högt håmnderop; han for med handen efter sin knif, och med af vrede gnistrande ögon störtade han mot den, som så grost skymfat honom; men innan ban hunnit draga knifven ur slidan, grep en jernhand hans arm. — Bramante, sade deniförnåma mannen till den som i så råttan tid kommit bonom till bjalp, jag skall icke glömma den tjenst ni gjort mig i dag För bort den der pojken och gör en kort process med honom.