Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 juni 1852, sida 1

Det är möjligt, men hvad tjenar det till att nu mera tänka på hvad jag kunnat blifva. Ödet har afgjort — och jag måste vara undergifven. Den korta och kalla ton, hvari den unga mannen sade dessa ord förrådde en sällsynt karektersstyrka. Kapiten Bramante beundrade honom, och det deltagande han redan kånt för honom, då han såg honom lågga sin hand på knifven, för att dermed besvara viscontis spöslag, ökades då han såg detta stoiska lugn. Mod och dodsförakt voro de båda enda egenskaper, som kapitenen vårderade hos en menniska. Redan Som barn öfverlemnad åt sig sjelf, hade de faror och det sjelfsvåld, som då utgjorde soldatens lif, hänfört hans efter äfventyr törstande karakter. Sedan sitt femtonde år tjenstgjorde ban såsom solI dat ån för Genua mot Venedig, ån för Venedig moi Genua, ån för Mantua och ån för Milano, såsom den tiden var brukligt i Italien, der hvarje ker: 0 — sin lilla trupp ofvergick från det ena lågret till det andra, allt efter hans eget interesse och utan au hans goda namn och rykte derigenom det minsta ska. dades. Detta oupphörliga tågande från det ena sebitet till det andra, detta vagabond-lif hade hos Bramante ut vecklat en filosofi, som gjorde honom osärbar för ödets slag, och skyddade honom för de kånslor och passioner, hvilka fånga oss alla i sina oemotståndliga nåt, och hvilka icke kunna få insteg under ett sådant nomadlit. (Fortsättning.)