Kapitenen bugade sig, utan att svara, derpå vånde han sig till de tio arkebusierer, i Spetsen för hvilka han nyss intrådt i portiken, pekade på den unga herden och sade: — Tag den der pojken med er och bevaka honom noga. — IIvart skall ni taga vågen med det der folket, Bramante, frågade herrn med ridspöet. — Nådigste herre, svarade Bramante, jeg skall gå till hertiginnan Beatrivs sångelse; jag har vakten der tills — — — — Godt, godt! gå nu! Kapitenen och hans folk aflågsnade sig med den piemontesiska ynglingen. Då de kommit. till en annan gård i palatset, närmade sig kapiten Bramante till sin fånge, slog honom förtroligt på axeln och sade: — Nå, min unga vån, du var Vidverligen räsk, men Vi voro ännu raskare. Vet du vål, mot hrem du ville draga din knif? — Att det måtte vara en förnäm man, det kunde jag se på den vördnad man visade honom, men jag år icke van att först fråga efter den menniskas rang, som förolåmpat mig. — Det år mycket orätt, som du just nu sjaf erssrit, och denna gången var det så mycket mera orått, som den man, med hvilken du hade att göra, hår i landet har makt öfver lif och död. Men ett ord, det år hertig Visconti. — Hertigen! Då har ni rätt jes år förlorad. Åtminstone år du på god våg, och det går mig verkligen ondt, ty du förekommer mie som en liten inpiskad satan. Jag år öfvertygad omw, att du skulle blifva en dugtig soldat.