Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 juni 1852, sida 1

skadligt u umgånger, allleilja mot kamrateroch fverirådele af akademiska påbud-. Under dylika svåfvande fraser kan hvad som helst rubriceras. Man behåfver blott inkasta en anklagelse i det konsistoriska lejongapet, och anklagelsen må vara grundad eller ej — kan alltid om den anklagade år en persona ingrata något uppletas, som kan rubriceras under sfårargligt lefverne!, skadligt umgånge, illvilja mot kamrater eller -öfvertrådelse af akademiska påbud. Under de gamla goda tiderna skulle det, med en dylik lagstiftning, varit mycket farligt för en studerande att kom ma i ett spåndt förhållande t. ex. till en prosessorsson. Det vore genast ett bevis på eillvilja mot kamrat, och kunde bestraffas med sörestållning, varning, förlust af stipendier, skiljande från universitet för en tid eller för alltid, med förbud att vid något af fåderneslandets universiteter vissas.Och änmu i denna dag skulle det vara ganska riskabelt att umgås med studerande, som med ett oklanderligt uppförande för öfrigt — likvål ådragit sig lårares ovilja och hat af en eller annan orsak, t. ex. för högt yttrade -excentriska tånkesätt eller för . ilidingsskrifveri. Vi hafva fårska exempel på förföljelser i denna våg; vi hafva sett akademiska lärare begagna böner, uppmaningar och hotelser, för att från sådan förhatad person aflågsna alla kamrater och umgångesväånner samt draga en kordong omkring honom, som kring en pestsmittad. Ve den, som ej lyder — om man nemligen i våra dagar vågade begagna konstitutionernas kryphål efter godtfinnande! Men en Jag, som sanktionerar ett dylikt godtycke, år lika förkastlig, antingen man vågar begagna sig af den eller ej. Och de straff, som dessa moderna inquisitions-domare ega att tillämpa, äro i sanning ingen småsak. Har en studerande ej så stora ekonomiska tillgångar, att han, plåtsligt beröfvad sina sramidsutsigter på tjenstemannabanan, förmår slå sig fram såsom -en man för sig, så hvilar hans öde, hans väl och ve, hans lif och dåd i viss mening i några personers hånder, hvilka godtyckligt ega att leka dermed. Och må man ej tro, att desse måktiges samveten skulle hindra dem att begagna sin despotiska makt. Exempel finnas icke så gamla på ynglingar, hvilka under de elåndigaste svepskål blifvit för alltid förvista från akademi, oaktadt de grymme domrarne vål vetat, att denna åtgård kastat en förhoppningsfull yngling ur den bana, han gick mot ett framtida oberoende, rakt i elåndets armar. Man kan tånka sig en dylik domaremakt under tider af politiskt partihat, och sådane tider kunna stå för dörren, ty anledningar finnas talrikt både till partier och hat! Ve den yngling, som under en sådan tid skulle våga klandra något i samma våg som till ex. en Hagbergs anathema mot friheten och civilisationen och samme mans lofsång öfver Ryssland, Kosackerna och despotismen! Olycklig den, som af ungdomlig vårma för fosterland och frihet, låte förleda sig till en