Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 juni 1852, sida 1

ne uppslammade inom honom törstande efter håmnd, han stötte med knifven efter grefven, men denne svångde i samma Ögonblick derifrån med den i hans armar svåfvande generalsdottern. — Roberts handling hade blifvit mårkt. — Mördare! mördare!ljöd det genom salarna man fasttog honom, men ursinnig slet han sig lös; örlvislan ölver att icke hafva tråffat sin systers förförare förlånade honom dfvernaturliga krafter, han slog sig ifrån den framskyndande betjeningen, sörtede ur huset och anlände, gynnad af nattens mörker, lyckligt till sin bostad bå den ödsliga gatan. Håftigt klappade han på porten: ör, skråäckt och kanske åfven våntande den ålskade, öppnade Amelie med tårar i ögonen .... hon såg Sin broder i den vildaste sinuesståmning, frågade honom darrande om hans förehafvande, besvor honom vid minnet af deras föråldrar att icke handla utan öfverlåggningRobert sörblef stum, hans ågon rullade förfärligt, sökande ester hjelp: Amelie nedsjönk afdänad, och han kastade en förfårlig blick På den vanmåktiga. Då uppstöttes porten, man hade upptåckt förbrytarens spår, och polisen intrångde i rummet. Hår år mördaren! ropade llerg slämtande röster. — Amelie uppslog sina ågon, liksom i en förfårlig dröm hörde hon ropet: