Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juni 1852, sida 1

att hon i hemlighet lät viga sig vid honom. Kontradansen var nu slut. Jag rekommenderade mig hos min dam och riktade ovilkorligt mina blickar på grefvinnan, för att tänka efter om hvem hon erinrade mig. Dessutom sängslas alltid en man blickars af ett qvinligt våsen, som haft nog mod och beslutsamhet att trottsa samhållets fördomar. En sådan qpvinna våcker intresse och derjämnte en viss vårdnad. Tanken på de strider hon haft att utstå med sig sjelf och hela sin omgisning trånger sig ovilkorligen på oss, och vi tycka oss sjelfva erfara de lidanden, som hon måst utstå, för att undvika andra ånnu bittrare. Dylika betraktelser uppstego åtminstone hos mig, under det jag betraktade grefvinnan, och åfven hon tycktes blifva uppmärksam på mig. Hon började verkligen också betrakta mig, och då jag gick förbi henne, sade hon till mig: Jag stannade, ty hennes röst öfverraskade mig. — Ni tycks icke kånna mig? fortfor hon. Jag gick ett steg nårmare, ty jag tyckte mig se signora Grandini framför mig. De upprörande intryck, hvarunder jag förut säg henne,