Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juni 1852, sida 1

Åristokratiska betraktelser. Ordet aristokrati år, som man vet, grekiska, och betyder de sbåstes herravålde. , Frågan år nu: hvad menar man med de bäste? Adelsmannen menar dermed de andrygaste, grossören de penningdrygaste o. s. v. — Endast förnustet och rättskänslan mena dermed de talangfullaste och moraliskt förträslligaste: men som de tvenne sednare personnagerna, förnuftet och råttskånslan, ånda sedan jordens skapelse, haft så vålsignadt litet att såga, och som utsigterne visa sig så högst skrala och bedrösliga. att deras ståmma ånnu på långliga herrans tider kan komma att göra sig hörd; så kunna vi, med godt samvete, förbigå deras mening, såsom af rakt intet vårde, och endast hålla oss till adelsmannens och grossörens. Desse mena säledes, den ene att börden, den andre att penningen bör utgöra det förnåmsta elementet i staten, och, i sammanhang hårmed, har uppkommit den åtskillnad de snusförnuftige göra mellan s. k. penningeoch bördsaristokrati. Men, efter vårt förmenande, finnes icke, och har icke funnits mer ån enda aristokrati i egentlig mening, neml. den gamla vålbekanta:bördens; all annan år, jemförelsevis, af underordnad skadlighet och oefterrättlighet. Penninge-aristokratien, så oförnuftig den än må vara till sin ide, såsom allt hvad som mer eller mindre strider mot rått och sanning, har likvål åtminstone någon reel grund för sina pretentioner, nemligen den magt penningen skånker, och sjelfkänslan hos detta slags aristokrater, åfven om den skulle något urarta till dryghet, år mindre sårande, och mera ursåktlig, såsom ofta uttryckande medvetandet af ett, genom egen drift och skicklighet, förvårfvadt vålstånd. Dertill kom mer att penninge-aristokraten blott önskar, att i materiellt hånseende vara den sörnämste i staten, att, framför andra, få åtnjuta dess materiella vålsignelser, och bestämma öfver och ordna dessa, så mycket som möjligt, till sin egen fördel; och skulle han hafva någon fåfånga, så år den tillfredsstålld med en bandstump och ea titel, under det han likvål, på intet vis, anser sig vara af en, till kropp och själ ådlare ras, ån sina öfrige samhållsbråder, och icke förmenar dem, att, om de vilja och gitta, på samma slags våg, stråfva till samma slags magt och anseende som han sjelf. Helt annorlunda förhåller det sig med den egentliga, med bördsaristokratien. Grundad på principen af det absurdaste hågmod, eger den för sina förnuftsoch förståndsvidriga anspråk intet annat ån rent af imaginåra skål. Det oaktadt fordrar den, icke blott att i materielt, eller, att vi så må såga, prosaiskt