in I hånseende, vara den förnämsta kasten i staten, (skam öfver christenhetens. jemlikhetsreligionens stater, att kaster, stånd, der ännu existera i nittonde århundradet!) nej! den fordrar derjemte något vida mer, den vill vara det enda, uteslutande poetiska elementet i samhållet, den vill omfattas med en slags gudomlig dyrkan, såsom en kast af högre ras till kropp och sjål, ån samhållets dfrige medlemmar. Adligheten ensam (och detta år unbegreppet af börds-aristokratens hela verldsåsigt, om han vill vara konseqvent), adligheten ensam år förmögen af åkta mod, äkta tapperhet, åkta ridderlighet och åkta sublim fosterlandskånsla: för den ensam äro ärans och nedrens legar skapade; den ensam år susceptibel af högre och finare bildning, så i konst och vetenskap, som i umgångslilvet, och hela denna deras, till själ och lekamen, ådlare natur, som de årft af förfåders förfåder, år ögonskenligen uttryckt i de adliga individernas hela yttre varelse, i deras eleganta figur, deras eleganta hållning, deras aristokratiskt sina sysionomi, händer. fötter ete. etc., med ett ord — börds-aristokratien år den verldshistoriska uppenbarelsen af den menskligtdjuriska fåfångan och egenkårleken i sin råaste och stockblindaste osjålighet, och den, snart sagdt. orubbliga klippan, mot hvilken den, i kära fåderneslandet, stödjer och uppråtthåller sitt murkna, mosslupna skelett, år den lika stockblinda och stockdumt medvetslåsa vårdnaden, den osjäliga fördomen hos ofrålse patrasket, ingrodd under seklers sekler. Men bjudom till att vara lugna och sansadel — en sak, som sannerligen icke år så lätt, då man sysselsåtter sig med betraktelser öfver vårt syndiga slågtes dårskaper. Dock skola vi i det följande försöka att vara så kallt reflekterande, som åmnets natur kan tillåta, viljande likvål hårmed, på intet sått, synas hafva återtagit ett jota af våra ofvanstående, om man så vill, skarpa, men inför sunda förnustets domstol fullt råttfårdigade yttranden; åfvensom vi på förband, och en gång för alla förklara, att den afskv vi hysa sör aristokratismen, beträflande såvål dess förnufstsvidriga ide, som ock dennas sördersliga praktiska tillämpning i staten, icke alls har med individerna att göra, enår vi både måste och hjertligt gerna vilja erkånna, att i det s. k. frålse ståndet både finnas och har i alla tider funnits mån, förtjente af sina: medborgares så vål högaktning som tacksamhet. (Forts.)